Sverige behöver inte kliva in på dödshjälpens slippriga väg

Förra veckan röstade det brittiska underhuset ja till att införa aktiv dödshjälp i England och Wales. Med siffrorna 330 ledamöter för och 275 emot togs, efter fem timmars debatt, detta historiska beslut. Förslaget, som kommer från Labour­ledamoten Kim Leadbeater, innebär att vuxna individer med en diagnos där man kan väntas dö inom sex månader ska kunna få aktiv dödshjälp.

Det krävs ytterligare utredningar, och fler debatter, innan en andra omröstning med liknande utfall resulterar i att lagförslaget vinner laga kraft någon gång tidigast 2026.

Frågan om aktiv dödshjälp splittrar samtliga brittiska partier, där nuvarande premiär­minister Keir Starmer (Labour) och tidigare premiär­minister Rishi Sunak (Tories) röstade ja, medan nuvarande Tory-ledaren Kemi Badenoch röstade nej tillsammans med vänster­profilen Jeremy Corbin.

Många engagerar sig i frågan, och flera kändis­profiler låter sina personliga vittnesbörd om obotliga sjukdomar bli ett argument för att påskynda lagförslaget.

Opinions­undersökningar visar också en tydlig trend, där i dag majoriteten av britterna är positiva till detta förslag. Politikerna följer opinionssiffrorna. Så sent som 2015 röstade parlamentet med tydlig majoritet emot: 330 mot 118.

Frågan om aktiv dödshjälp sköljer i dag som en växande våg över stora delar av västvärlden, där alltfler länder bejakar lagförslag som i varierande grad öppnar upp för detta synsätt.

Nederländerna och Belgien var först med att legalisera aktiv dödshjälp (2002 respektive 2003), där varje år tusentals personer får sina liv släckta. Luxemburg fattade beslutet 2009 och Kanada 2016. Schweiz har gått längst där, även utländska medborgare kan få hjälp att avsluta sina liv.

Hur ska då Sverige hantera denna fråga? Kommer även Sverige öppna dörren för denna ”dödens filosofi”? Ett argument som används av dem som är positiva till detta är att om vi tillåter abort borde vi i logikens namn även tillåta aktiv dödshjälp för gamla och svårt sjuka.

Logiken kanske stämmer, men skrämmer också. Vad är ett människoliv värt?

Sverige behöver inte gå denna dödens väg, utan kan i stället bli ett lysande exempel på ett annat vägval. I Sverige bör den palliativa vården kännetecknas av trygghet och professionalism, där alla så smärtfritt som möjligt ska kunna få möta den sista sträckan med respekt och värdighet.

Ingen patient ska någonsin behöva frukta, när fysiska och psykiska krafter sviktar, att läkarna i de vita rockarna har någon annan intention än livets helgd. Och detta oavsett vad man själv någon gång tidigare sagt.

Det är glädjande att Sveriges läkarförbund, trots intern debatt, håller fast vid den för patienten trygga eden, eller regeln, som lyder: ”Läkaren ska besinna vikten av att beskydda människoliv och får aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden.”

Tack! Må ni aldrig svikta i detta ert uppdrag för livet. 

Det finns tunga argument för denna ”livets filosofi”. Besinna följande:

• Sjukvårdens syfte är att ge vård och bota, behandla och lindra sjukdomar. Dödshjälp är inte i samklang med detta syfte och strider mot Sveriges nollvision för suicid.

• Ingen får känna sig pressad att begära dödshjälp för att undvika bli en börda för anhöriga och samhället.

• Mångas önskemål om dödshjälp bottnar i en behandlingsbar depression. 

• Förväntad livslängd och rädsla för framtida smärta kan vara en felbedömning. 

• Inte så sällan ångrar patienten sin begäran, men det krävs mod och kraft att orka ändra en pågående process.

Skrämmande är också vetskapen om att i de länder där denna dörr öppnas tycks man kliva in på en slipprig och sluttande väg, där dödshjälpen efterhand vidgas till att omfatta fler grupper än vad som ursprungligen avsågs.

I Nederländerna omfattar dödshjälpen numera även individer med demens, depressioner och minderåriga.

Släpper man in denna ”dödens ängel” innanför människovärdets skyddsmur tycks den söka sig till fler.