Påskens budskap visar väg för livets kultur i Sverige

Förra året födde svenska kvinnor färre barn än någonsin: 1,43 barn per kvinna, enligt SCB. Ett sådant land är, teoretiskt sett, på väg mot sin undergång. 

Var fjärde ung kvinna säger nu att hon inte vill ha barn, enligt en studie från Uppsala universitet. Det är en minskning från 91 till 75 procent på tio år (!). ”Det bästa jag gjort”, säger en av dessa kvinnor, Jennifer Eriksson, 27 år, som även har valt att sterilisera sig, till SVT. 

Exakt vad som ligger bakom denna dystra attityd bland unga kvinnor är oklart. Global oro såväl som kriminalitet och ekonomisk osäkerhet brukar uppges som bidragande orsaker till denna ovilja att föda barn. Men helt säkert bidrar också de alarmistiska skräckscenarion om klimatet som ofta målas upp i media.

När riksdagsledamöter i SVT-programmet Politikbyrån får frågor om vad som krävs för att vända utvecklingen kommer svar som högre barnbidrag och mer familjevänlig politik. Kanske har de rätt, kanske kunde sådana grepp påverka födslotalen i marginalen. 

Men varför utmanar ingen politiker elefanten i rummet och den stora förklaringen till de låga födslotalen: aborterna? Dessa skördar 30 000 ofödda svenska barns liv varje år (!).

Varför säger ingen, ”Begränsa abortlagen och inrätta allt stöd som krävs – ekonomiskt, socialt och praktiskt – för att kvinnor och par ska kunna behålla sina ofödda barn i stället för att avliva dem”? Varför säger ingen, ”Gör det möjligt att adoptera bort, i stället för att abortera bort, sitt barn i Sverige”? En sådan förändring skulle inte bara rädda kvinnor (och män) från ett liv med smärtan av en genom­gången abort – den skulle också knäcka de negativa födslotalen och rädda landet Sverige. 

Död och liv på en delvis annan nivå är också ämnet för Stilla veckan och stundande påskhelg. Guds Son gav sitt liv frivilligt eftersom det var helt nödvändigt. Driven av kärlek till varje människa – född och ofödd – genomled han den djupaste smärta för oss alla. För att vi skulle kunna få liv, evigt liv. Om vi själva vill. 

Han visade vägen till en livets kultur när han gjorde ”dödens makt om intet” (1917) och förde ”liv och odödlighet fram i ljuset” (2 Tim 1:10). Med honom finns det plöts­ligt hopp. Inte bara för evigheten utan också här i tillvaron. 

Detta är i sanning ett budskap till vår desillusionerade tid och till de unga människor som är rädda och inte vågar tro på framtiden.

Det finns hopp och framtid för alla. Det finns i påskens budskap om Jesu död och uppståndelse, i det kors som fortsätter att lysa upp vår blå flagga och vittnar om historiens viktigaste faktum: Jesus Kristus var död men han lever igen!