Jag ångrar hårda ord mot homosexuella

Vid vart och vartannat bröllop hörs de underbara orden från Korinthierbrevet. De ord som talar om att kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, den vill ingen något ont.
Hur kommer det sig då att så många kristna återkommande väljer att se alla dessa flisor i människors ögon? När det gäller homosexualitet menar många att sanningen måste komma fram, fast självklart ur ödmjukhet och kärlek. Min följdfråga blir: Hur kan man påstå att en människas sexualitet och relation till en annan människa är syndfull och sedan förvänta sig att detta ska uppfattas som ödmjukt eller kärleksfullt sagt? Den ekvationen går inte ihop.
Det uppmärksammas just nu en skarp kritik mot kristnas så kallade låga profil i denna fråga. Själv känner jag mig träffad av kritiken eftersom också jag har en låg profil i just fråga om homosexualitet och kristnas förhållningssätt till detta. Men det finns en anledning till detta; jag har varit i en situation där jag dömt ut homosexuella ur den kristna gemenskapen, inte genom att visa stora plakat i demonstrationståg utan genom vanliga samtal med homosexuella. Det finns inget jag ångrar mer i hela mitt liv än det korkade uttalande jag gjorde. Trots att mitt uttalande bara var en mild variant av betydligt mer skarpa yttranden från kristna ledare så har jag aldrig känt mig så långt ifrån Gud som vid detta ögonblick.