Högersväng i EU-val illustrerar behovet av värde­orienterad politik

EU-val är ett europeiskt val, inget extra riksdagsval. Även EU-val kan dock få nationella åter­verkningar, vilket blev tydligt när president Macron omedelbart utlyste nyval i Frankrike. 

Så stora har svallvågorna inte blivit i Sverige. En orsak är att det politiska fältet i huvudsak hölls intakt: endast ett mandat bytte plats, från Krist­demokraterna till Vänstern. Söndagens val fick därför den udda konsekvensen att samtliga partier, utom Sverige­demokraterna, förklarade sig som segrare. 

Den samlade valvinden över Europa visar dock en tydlig förflyttning högerut, vilket borde väcka eftertanke även hos den segerrusiga vänstern här i Sverige.

Deltagandet i EU-valen ökade länge för varje val, men i år sjönk valdeltagandet avsevärt. SD, med sitt största stöd på landsbygden, tycks ha haft svårast att locka ut sina sympatisörer. Valkretsar med högutbildad medelklass hade däremot högre valdeltagande, vilket verkar ha haft betydelse i utfallet. 

I både Sverige och andra länder tycks folket också ha använt EU-valet som protest mot sittande regering. Detta drag blev särskilt starkt i EU:s två mäktigaste länder, Tyskland och Frankrike, där väljarna övergav sina liberala och vänster­inriktade ledningar och gick i högerkonservativ riktning.

Säkerhetspolitiken var en viktig valfråga för många. Partier och kandidater som tryckt på att stå med Ukraina gick ofta framåt. Men även Israel­frågan tycks ha haft betydelse. 

Två partiers topp­kandi­dater stack ut som extra betydelsefulla för väljarnas beslut: Jonas Sjöstedt och Alice Teodorescu Måwe. Den förre markerade sig som vass Israelkritiker, och Vänstern fick också mycket riktigt sin största framgång i gruppen utomeuropeiska invandrare, framför allt i valkretsar med stor muslimsk befolkning. Teodorescu Måwe gick i rakt motsatt riktning och gav KD en god uppryckning i valspurten, och den fråga där hon profilerade sig extra starkt var för den judiska statens rätt att existera och försvara sig. 

Båda dessa erfarenheter kan ge anledning till lika delar förfäran och hopp inför kommande val.

Trots att KD var ensamma om att förlora ett mandat måste partiet ändå vara nöjda med utfallet, givet det kaos som partiet befann sig i för mindre än ett halvår sedan. Ebba Busch hade i det avseendet tur, när en ny stark toppkandidat lyckades överskyla de interna problem som annars hade orsakat partiledningen stor skada. 

Den segrande EPP-gruppen, där både KD och M ingår från Sverige, bör ta med sig insikten att det sekulära Sverige inte är Europas norm. Moderaternas vallöfte om att grundlagsfästa aborter framstår som både juridiskt feltänkt och politiskt tondövt. Den europeiska valvinden har blåst bort från progressiva värderingar, och den insikten bör även svenska politiker ta med sig till Bryssel.

Förflyttningen högerut vittnar om att många i Europa har ledsnat på det progressiva projektet och söker andra samhällsideal, ofta av mer konservativt slag. Reaktioner mot den liberala vänstervågen har uppträtt i många länder, så även i detta val. Sådana motreaktioner skulle kunna slå över i den sortens odemokratisk populism som vänstersidan gärna skräms med. Men den skulle också kunna få en mogen och stark karaktär som kan medverka till att vända en negativ samhällsspiral. 

För flera väljargrupper är röstsedeln det viktigaste sättet att protestera, och det är därför demokratiskt rimligt att Europa nu tar in de signaler som kontinentens väljare har sänt. Behovet av mogna, värdeorienterade partier i Sverige och Europa har kanske aldrig tidigare varit så stort som i dag.