Den ”dubbla mognaden” ger hopp i en mörk tid

Vi har ett på många sätt mörkt år bakom oss. Det är krig både i Europa och i det heliga landet. Men också – trots att medie­skuggan där är i det närmaste total – på platser som Sudan, Jemen, Myanmar och Etiopien.

Även i det svenska samhället har vi på senare tid fått vänja oss vid en form av krig, nämligen det mellan de kriminella gängen. Bara under 2023 handlar det om i runda tal 350 skjutningar och 150 sprängningar.

Listan på elände och utmaningar kan förstås göras längre. På ”krigstemat” kan exempelvis det kulturkrig nämnas, som sätter så stark prägel på stora delar av det västerländska samhällsbygget och som på senare tid har visat sig gå hand i hand med en ogenerad antisemitism. 

Lägg därtill en växande utmaning med skolresultaten, med ett försvagat civilsamhälle och med korruption inom våra offentliga myndigheter.

Allt fler upplever helt enkelt att västvärlden så som vi känner den är på väg utför. Och här kommer den goda nyheten: för när mörkret tätnar, framträder också ljuset i all sin härlighet.

I kyrkans lära om den yttersta tiden, eskatologin, brukar det här beskrivas som den dubbla mognaden. Vi är många som i den utveckling som sker framför våra ögon drar paralleller till Nya testamentets apokalyptiska texter och de förutsägelser som finns av ett tilltagande andligt mörker. Exakt var vi befinner oss på den eskatologiska tidsaxeln är som alltid svårt att avgöra, men att världen just nu erfar några av de ”födslovåndor” som enligt Skriften ska vara en del av den yttersta tiden torde inte vara för mycket sagt.

Att det parallellt med detta pågår en omfattande strid gällande den kristna kyrkans identitet gör inte saken mindre brännande.

Men det intressanta är att det här inte står klart enbart för människor inom den kristna gemenskapen. Även bland tidigare ateister sker det i dag en form av uppvaknande, eller i alla fall en omprövning. 

Ett nyligen uppmärksammat exempel är den tidigare ateistiska fixstjärnan Ayaan Hirsi Ali, som i en artikel i tidningen Unherd kom ut som bekännande kristen. Även hennes man, den världs­berömde brittiske historikern Niall Ferguson, har i en intervju med Jordan B Peterson beskrivit sig själv som ”ateistisk avfälling”. Sedan en tid tillbaka går han, tillsammans med sin hustru, regelbundet i kyrkan.

En av de viktigaste frågorna för dessa intellektuella har med det västerländska samhällsbygget att göra. Redan i sin bok och tv-serie Civilization: Is the West history? identifierade Ferguson kristen­domen som en av de avgörande aspekterna av den västerländska framgångssagan. Hans fru Ayaan Hirsi Ali skriver i sin Unherd-artikel att den stora förlusten med sekularismen är att den berövar oss något av det mest grundläggande för varje civilisation – nämligen den mening som hänger ihop med att vara del av en större berättelse.

Denna berättelse, menar hon vidare, är nödvändig för att hålla stånd mot de hot som i dag tornar upp sig mot det västerländska samhällsbygget: diktaturens Ryssland och Kina, islamismen och wokeideologin. 

Annorlunda uttryckt gör det tilltagande mörkret i vår värld att behovet av något bestående – men också något mer samman­hängande, något att hänga upp sin egen existens på – framstår som nödvändigt. Bara så har vi en chans när ideologierna konkurrerar om inflytande och makt.

För oss som kristen kyrka återstår förstås att svara upp mot dessa nyvaknade insikter. Något som i sin tur kräver en insikt om vårt historiska arv, och ännu mer om vår identitet som den levande Gudens tempel – av Paulus beskriven som sanningens pelare och grundval (se 1 Tim 3:15). 

Inte minst handlar det förstås om att förvalta det goda som från början gav den västerländska civilisationen en sådan slagkraft. Inte som en återgång till makt- eller statskyrkosystem, men däremot till tron på en korsfäst Frälsare i vars spår såväl individer som samhällen kan få en upprättelse i Herrens kraft.