Abortpolitiken har orsakat skador på hela samhället

Aborterna som tog fart i och med 1975 års abortlag kom att bli en demografisk bomb. Nu har den exploderat, men likväl tigs det om konsekvenserna – för ekonomin och för välfärden. 

Med i genomsnitt drygt 30 000 dödade barn per år hade antalet utförda aborter vid millennieskiftet börjat närma sig en miljon. Ett gigantiskt hål i befolknings­underlaget hade rivits upp och politikerna såg det men vägrade stoppa den dödstrend som skulle orsaka oöverskådlig skada. Inte enbart på ett individuellt plan, där syskon, söner, döttrar och vänner skulle komma att saknas för alltid, utan en skada på själva samhället.

Sent omsider började man tala om riskerna med de låga födelse­talen. Man nämnde dock inte aborterna – det gör man inte Sverige. Man talade däremot om den brist på arbetskraft, inte minst inom sjukvården, som väntade när den stora generationen 40-talister började gå i pension i mitten av 00-talet. Välfärden skulle samtidigt komma att urholkas när allt färre arbetade och betalade skatt. 

Allt detta visste våra politiker, men de flesta vägrade medge huvudorsaken: det faktum att bortåt en miljon människor i arbetsför ålder saknades. De hade aborterats bort. Under inga omständig­heter ville man stänga den dörr som säkerställde idén om fri sexualitet, inget fick störa möjligheten till lättvindiga sexuella förbindelser och möjligheten att enkelt ”åtgärda” resultatet därav.

I stället valde man mer av samma mynt. Genom fosterdiagnostik kunde man spåra upp oönskade individer för att kunna abortera bort dem. Till och med det parti som startades i reaktion mot abort, Kristdemokraterna, valde att ställa sig bakom den liberala abort­lagen. Man gjorde det så till den grad att man numera vill skriva in rätten till abort i grundlagen (!).

I takt med att det ”demografiska stupet” närmade sig, ökade också flykting­strömmarna till Europa. Många fick en fristad i Sverige och plötsligt såg bristen på människor i landet ut att få en oväntad lösning. Men den oerhörda omfattningen av invandringen och bristen på fungerande integration skulle orsaka stora sociala problem. 

Det har utan tvivel bidragit till att Sverige blivit ett samtalsämne i världen – inte för medmänsklighet utan för dödsskjutningar, sprängningar, koranbränningar, antisemitism och samhällshotande kriminalitet.

I frågan om invandring var de politiska ledorden tidigare att ”öppna våra hjärtan”. Någon motsvarighet av öppna hjärtan för de utsatta ofödda barnen har dock inte skymtats. Tvärtom. Partierna bjuder över varandra och är nu, som tidigare nämnts, i färd med att göra abort till en grundlags­fäst rättighet.

Galenskapen vet inga gränser. Räcker det inte med att 1,5 miljoner ofödda barn nu fått sätta livet till genom denna klåfingriga, livs­farliga sociala ingenjörskonst, detta manipulerande med människo­liv? Inte ett enda riksdagsparti kan säga detta, kan slå sönder denna myt om kvinnans frihet och kräva ny lagstiftning. Det är svagt. Det är tragiskt.

Slaveriet avskaffades, rasbiologin likaså. Vilka partiledare, vilka riksdags­ledamöter eller andra makthavare ska ta bladet från munnen och starta den frihetsrörelse för livet som är helt nödvändig?

Den mannen eller kvinnan kommer att behöva hjälp av andra röster: av pastorer och präster, av makthavare i olika samhällssfärer, av dig och mig. Om inte – om vi fortsätter att odla denna dödens kultur – så kommer vi att fortsätta skörda död. 

Det är hög tid att säga: Ja till livet!