Svenska politiker blev varnade för dödshjälp – ”kan skada de svagaste”

Under torsdagen arrangerades ett seminarium om dödshjälp i riksdagen av stiftelsen Familjen Först och Kristna läkare och medicinare (KLM), inbjudna av riksdagsledamoten Mikael Oscarsson.

Huvudtalare var Sverigeaktuelle engelsmannen John Wyatt, läkare, professor emeritus och etiker. Hans bok Eutanasi och läkarassisterat självmord, har nämligen nyligen getts ut på svenska.

Wyatt inledde sitt anförande med att förklara att dödshjälp har tillämpats på sjuka, funktionsnedsatta och gamla i många civilisationer – bland annat i Romarriket och under den grekiska antiken. Men parallellt med den kristna kyrkans utbredande i västvärlden pressades detta tillbaka.

– I snart 2 000 år har det funnits en koncensus om att läkarens roll alltid är att rädda liv. Det obehagliga är att denna definitiva linje mellan att rädda och döda är på väg att brytas sönder, sade Wyatt och syftade på att ansvaret för att utföra dödshjälp är lagt på läkare. 

– Vi backar i utvecklingen, fortsatte han. 

Svenska motståndare till dödshjälp bör studera Kanada, menade Wyatt.

– De har ett liknande sjukvårdssystem och de har dödshjälp, men utvecklingen är oroväckande, sade han och syftade på den snabba ökningen av antalet assisterade självmord och det under åren breddade fokuset på vilka grupper som omfattas och av vilka skäl.

Ett annat av alla områden som Wyatt berörde var drivkrafterna bakom att instifta lagar om dödshjälp.

– Jag ser en generation som är rädda för lidande och menar att det är meningslöst. En paradox med tanke på hur man tränar på gymmet eller hur många sporter som naturligt medför smärta.

En generation som är vana att känna att de har kontroll över varje aspekt av sitt liv. Nu vill de kunna välja när de dör och varför.

– Men lagstiftning om dödshjälp påverkar alla, även utsatta grupper som funktionsnedsatta, gamla och sjuka. Människor som enligt vissa ligger samhället, familjen eller anhöriga ”till last”. Vi talar om utsatta försvagade människor som riskerar utsättas för fruktansvärda påtryckningar. Dödshjälp är en Pandoras ask, sade Wyatt.

Redan nu finns det, enligt Wyatt, även exempel på situationer där fysiskt friska fått hjälp att avsluta sina liv synkoniserat med omfattande organdonationer. En industri, hävdade han.

Mikaela Luthman från Stockholms sjukhem som dagligen arbetar med patienter vid livets slutskede talade om dödens vardag. Hon talade varmt om hur den sista tiden kan vara en vacker tid för både den döende och dess anhöriga. Hon förmedlade en annan syn på vad ”värdigt avslut” kan innebära:

– Att inte överge och att behandla var och en som den person den är. Det är för mig essensen i vården av döende, sade hon.

Anne-Berit Ekström, docent och chefsläkare från Göteborg pekade i sitt anförande på den långa serie kriterier som ska vara uppfyllda för att dödshjälp ska kunna beviljas.

– Problemet är att samtliga kriterier kan kringgås. Till exempel: Hur kan en doktor med säkerhet kunna förutsäga att en patients återstående livstid är mindre än sex månader? Hur vet man att en svårt fysiskt sjuk eller deprimerad person är beslutskompetent gällande att avsluta sitt liv? Vilka andra aspekter kan påverka? Eller varför behöver remitterande läkare inte vara specialister?

Hon lyfte även fram bristande dokumentation och uppföljning av dödsförlopp som kan variera mellan en minut och 104 timmar.

– Palliativ vård och i synnerhet demensvård är mycket kostsamma. Jag känner en stor oro för att dödshjälp kommer att börja användas som alternativ – som besparingsmetod – när man säger sig inte ha råd med att möta patienters verkliga vårdbehov. Vi ser det redan i Kanada där palliativ vård och vård för kroniskt sjuka inte byggts ut.