Han var hemlig agent i Nordkorea – nu hjälper han sina landsmän att fly

Ordet Gud fanns inte i Kyung-Sos vokabulär. Han var van att hylla ledarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il som gudar, men att det skulle finnas någon som skulle vara mäktigare än dem hade aldrig fallit honom in.

Så när en bekant en dag då det regnade plötsligt sade ”Gud ger oss regn” blev han mycket konfunderad. Nästan lika förvånad blev han när mannen en annan dag då solen sken sade: ”Åh, Gud ger oss solsken så att naturen kan växa upp.”

Vad han inte visste var att mannen antagligen hade bett under lång tid för att få vishet kring ifall han skulle nämna Gud för Kyung-So eller inte, och att han antagligen hade suttit i Guds närvaro i flera dagar för att få ledning om de rätta orden och det rätta tillfället.

I Nordkorea är det farligt att dela evangeliet med vem som helst, men Kyung-So var dessutom en person från en familj som var högt upp i den nordkoreanska hierarkin; hans pappa var en högt uppsatt tjänsteman som arbetade med att utbilda ledare i den kommunistiska läran.

Kyung-So rapporterade dock inte in vännens prat om Gud, utan fortsatte att umgås med honom, och snart skulle han få se hur han praktiserade sin tro på nära håll.

I mitten av 90-talet fick Kyung-So nämligen ett nytt uppdrag av regeringen: Han skulle bli hemlig agent för att kartlägga 47 kristna ledare och deras familjer, däribland mannens.

I Nordkorea är det förenat med fängelse eller döden att bli påkommen med en kristen tro, men på 90-talet hade man visst överseende med personer som varit kristna sedan före den kommunistiska eran – så länge de inte delade tron med någon utan höll den för sig själva.

Kyung-So skulle därmed låtsas vara en av de kristna och rapportera in minsta misstänka aktivitet, som högt uttalad bön, bibelläsning, lovsång eller delande av evangeliet. Rapporterade han in sådana saker var det avrättning som gällde för den ”skyldige” och dennes familj, eller i bästa fall fängelse (som i praktiken oftast också slutar med döden).

Innan Kyung-So hade hunnit ange någon hände dock något annat: Den stora svälten kom. Den som i Nordkorea kallades ”Den svåra marschen” och som tros ha lett till mellan 600 000 och 3,5 miljoner människors död.

Nordkoreaner var så desperata efter mat under den här tiden att de finkammade naturen på gräs, rötter och bark – och i vissa fall åt varandra – men ändå dog de som flugor.

En dag under denna period frågade Kyung-Sos vän ifall han ville följa med för att besöka en familj vars liv höll på att rinna ut. Kyung-So följde med, och kunde snart se hur en mamma, pappa och deras barn var så utmärglade att de låg på golvet utan att orka röra sig.

Kyung-Sos vän hade med sig några kornfrön som han malde ner och kokade gröt av, som han sedan matade familjen med.

– Jag förstod inte varför han gav dem mat när hans egen familj var nära att dö, berättar Kyung-So.

Vännen berättade att han var övertygad om att Gud skulle förse honom med mat för varje dag, på samma sätt som Gud försåg fåglarna med mat. Han sade också att han upplevde att Gud mångfaldigade maten, på samma sätt som Jesus fick fem bröd och två fiskar att räcka till tusentals personer.

Så besöken till den svältande familjen fortsatte – dag efter dag tills de var så starka att de kunde sitta upp och be tillsammans. Den manliga vännen hade nämligen delat evangeliet med familjen före svält­katastrofen.

Kyung-So hade blivit nyfiken på den kristna tron redan före besöken hos familjen, men nu blev han än mer nyfiken. Vad var det för något som gjorde att människor, till skillnad från regimen, tog hand om varandra på det mest osjälviska sättet? Och vad var det som var värt att riskera sitt eget liv för?

Tiden gick, och den 25 december 1997 blev Kyung-So hembjuden på födelsedagskalas hos den manliga vännen. När han väl kom dit visade det sig att vännen egentligen inte fyllde år förrän den 30 december, men att hans familj brukade fira honom den 25:e för att kunna fira Jesu födelsedag. Och denna dag var vännen och hans familj än mer frimodiga med sin tro än förut: De berättade ingående om Bibeln och frågade om Kyung-So ville döpas.

Det ville han, och snart var han en av dem han själv var satt till att kartlägga. 

Med tiden kände Kyung-So att det var omöjligt att fortsätta som hemlig agent samtidigt som han ville människorna han granskade väl. Han var skyldig att skriva detaljerade rapporter om varenda timme i deras liv, dag ut och dag in, och skicka uppgifterna till myndigheterna.

– De ord jag använde kunde innebära död eller liv för den jag granskade. Och inte bara för den personen, utan för hela hans eller hennes familj. Jag hade kunnat orsaka hundratals människors död.

Samtliga av de 47 kristna ledarna hade nämligen använt ord som ”frälst”, delat evangeliet eller gjort sig skyliga till andra nordkoreanska ”brott”. Kyung-So hade än så länge valt att välja ord som han visste var godkända, men han kände att den konflikt han upplevde inom sig själv var ohållbar på sikt.

Så en dag gick Kyung-So till sina överordnade och bad om att få en annan tjänst. Förfrågan beviljades och Kyung-So kunde under en tid få lite andrum tillsammans med den kristna kvinna han träffat, gift sig med och fått barn med. Tills en dag 2003 då han själv blev avslöjad av en ny hemlig agent. 

Kyung-So hamnade i fängelse, och dagarna som följde var lika fruktansvärda som man läser om i böcker om nordkoreanska fängelser. Enligt Kyong-So väljer många som hamnar i fängelse att erkänna det som myndigheterna vill att man ska erkänna på en gång, medan andra väljer att genast säga något som de vet kommer leda till avrättning.

Kyung-So valde ingetdera. Det innebar att han fick utstå plågsamma förhör där han pressades till att ange sina kristna trossyskon; att han tvingades stå ihopträngd med 30–40 andra fångar i en cell på cirka sex kvadratmeter; att han endast fick en genomskinlig utspädd soppa med tre till fyra nudlar vid måltiderna; och att han utsattes för kyla och tortyr. 

– Ibland tvingades man stå vid en vägg och banka huvudet i väggen medan vakterna ropade ”hårdare, hårdare”. Andra dagar fick alla fångar hålla ut sina armar genom cellgallret medan vakterna sparkade på dem. Och om vakterna såg två personer prata med varandra var de tvungna att slå varandra tills de nästan dog.

Trots att Kyung-So var övertygad om att han skulle dö när som helst – och att han ibland bad att Gud skulle ta honom till sitt himmelska rike – valde han att be till Gud om liv.

– Jag bad ”Fader vår” varje dag, berättar han.

– Jag bad också att Gud skulle sätta en vakt för min mun så att jag inte skulle avslöja någon av mina kristna vänner.

På något mirakulöst sätt lyckades Kyung-So hålla tyst. Och på något lika mirakulöst sätt fortsatte hans hjärta att slå trots svälten.

– En gång i månaden fick man några korn grovsalt. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag lade det i min mun. Det smakade sött, som honung, och jag påmindes om att jag fortfarande var vid liv.

Efter ungefär 120 dagar i fångenskapen kom en läkare för att undersöka Kyung-So. Läkaren brukade komma när fängelsepersonalen bedömde att fången endast hade ungefär fem dagar kvar att leva, men när det gällde Kyung-So sade läkaren att han antagligen bara hade en dag kvar att leva.

Kyung-So hade då inget fett kvar på kroppen, allt var skinn och ben, och han hade börjat bli svullen som man kan bli när organen är på väg att ge upp.

Efter det här är Kyung-Sos minnen svaga, han föll i medvetslöshet och mörker, och nästa sak som han kommer ihåg är att han vaknade – och tittade in i sin frus och sin femåriga sons ögon.

– När man kommer in i ett nordkoreanskt fängelse så vet man att ingen kommer ut levande, men jag gjorde det, säger han.

Vad som hade hänt var att fängelsepersonalen inte hade kunnat finna honom skyldig till något, på grund av hans tystnad, och att de skulle kunna få problem om han – en oskyldig fånge – dog i deras vård. De hade därför sett till att han bars ut från fängelset innan hans förväntade död.

I sin familjs vård återfick Kyung-So sakta sina krafter. Faran mot hans liv var dock inte över – Kyung-So skulle nu ställas inför en offentlig domstol, något som antagligen skulle innebära avrättning eller förvisning till en ogästvänlig plats.

Så en dag beslutade sig Kyung-So och hans fru för att försöka fly från Nordkorea. Vid floden Tumen, som gränsar mot Kina och är en vanlig flyktingrutt, var det gott om beväpnade vakter, så det kristna paret valde att fly en dag då det var kallt och regnigt och ingen förväntade sig att någon skulle fly.

Flykten blev allt annat än enkel: De fick simma hundratals meter över den iskalla floden med tung packning på ryggen; de tvingade sig upp i branta och snöiga berg på den kinesiska sidan för att inte bli tillbakaskickade av kinesiska vakter och de tog sig den långa och farliga vägen till Sydkorea.

Flykten lyckades dock, och i dag lever Kyung-So med sin familj i Seoul, där han arbetar som pastor och hjälper andra nordkoreaner att fly. Med hjälp av mutor och smuggling har han lyckats få ut sin son, men också att förmedla evangeliet till sina föräldrar så att de hann komma till tro innan de dog.

Hur kan kristna i Sverige be för kristna i Nordkorea?

– Friheten som ni har fått i Sverige har ni fått efter att någon dött för evangeliet. Be för att det som sker i Nordkorea ska leda till att de kristna där får samma frihet som ni har fått. Be att de kristna i Nordkorea ska få rätt till liv och att friheten kommer snart.

Kyung-So är övertygad om att en förändring i Nordkorea inte kommer genom politiska beslut, utan genom bön.

– Det är bara Gud som kan komma med frihet till Nordkorea.