Vad är det bästa du kan göra?

Jag minns när min farfar strålade av en glädje jag inte kände till. Min farmor hade bjudit mig på lunch och jag var på väg till mitt arbete i en park. I trädgården passerade jag förbi min farfar som högg ved. Han såg ut som berusad men jag visste ju att han var nykterist. 

Han tittade på mig och berättade med glädje att han snart skulle få hämta segerkransen. Jag förstod efteråt att han fått en uppenbarelse utifrån Guds ord. Vid denna tid kände jag inte till något om den himmelska lönen (1 Petr 5:4).

Någon vecka senare dog min farfar i en trafikolycka. Mitt livs första stora sorg. 

Han var min förebild i så mycket, och framför allt i sin frimodiga tro på Jesus. Han startade en söndagsskola för barn som aldrig annars gick till kyrkan. Då var han över 60 år. Hans berättelser ur Bibeln fängslade oss, likaså sångerna som han kompade med sin mandolin. 

Samma kväll som han dog gick vi för att trösta min farmor. Så fort vi kom in så utbrast hon: ”Det bästa ni kan göra, pojkar, är att lämna era liv till Jesus!” Jag fångade hennes blick och svarade: ”Det ska jag göra.” 

Efteråt tänkte jag: Vad var det jag lovade? Vad innebär det att lämna sitt liv till Jesus?

Några veckor senare hade jag en enorm tomhet inom mig, och jag bad till en Gud som jag hoppades skulle finnas. Men mina böner verkade stanna i rummet. 

På något sätt vågade jag mig till pingst­församlingen på Öckerö. Jag var berörd efter mötet men förstod inte hur man blir frälst. Min farbror kom fram till mig och frågade: ”Vill du följa med mig i morgon kväll på en bibelgrupp?” 

Min första tanke var: Nej, imorgon ska jag ju spela fotboll. Men något inom mig sade: ”Christian, detta är din chans.” Förvånad över mig själv svarade jag: ”Javisst”. Återigen tänkte jag: Vad har jag sagt? Vad hände egentligen? Nu kunde jag inte svika mitt löfte. 

Kvällen efter var det dags. Gruppen startade och vi åt nybakat bröd med kaffe och samtalade. Några bad som om Gud själv fanns i rummet. De var glada och öppna. Själv var jag tyst och vågade inte be. I slutet fick jag ett Nya testamente av min farbror och han sade att jag skulle läsa vissa bibelverser, men jag förstod ingenting. 

Någon annan sade: ”Du behöver lära känna Jesus, Christian.” Jag svarade: ”Men han är ju död!” De log mot mig och förklarade med full trosvisshet: ”Ja, han dog för våra synder, men han uppstod igen för att ge oss en rättfärdighet från Gud.”

Jag cyklade hem till Hönö och gick in på mitt rum. Jag beslöt läsa ur Johannes evangelium: ”Men åt alla som tog emot honom [Jesus] gav han rätt att bli Guds barn …” Orden fastnade inom mig och jag bad en bön om att Jesus Kristus skulle komma in i mitt liv. 

På ett ögonblick uppfylldes jag av en stor frid, en inre visshet om att jag var förlåten och en övertygelse om att jag var ett Guds barn. Jag förstod att frälsningen är en gåva från Gud genom Jesus Kristus. 

Dagen efter började jag berätta för andra om min tro. Och det har jag fortsatt med nu i snart 40 år. Det bästa du kan göra är att lämna ditt liv till Jesus!