Ondskans mörker kan bara besegras av världens ljus

Sverige är i chock. Tisdagens skolskjutning på Risbergska skolan i Örebro är den värsta masskjutningen i svensk historia. Under kort tid dödade den kamouflage­klädda gärnings­mannen, beväpnad med automat­vapen, tio elever och skadadesköt minst sex ytterligare.

Dramatiska scener utspelade sig med flyende elever och närvarande i skolan som låste in sig i lektions­salarna. Efter en kort eldstrid med polisen sköt så mannen sig själv och i skrivande stund blev han därmed det elfte dödsfallet. 

Gärningsmannens motiv och profilbild kommer troligen att klarna efterhand, men just nu tyder allt på att detta var ett så kallat ensamdåd. Mannen var inte tidigare känd av polisen och han hade vapenlicens.

Dådet har inte bara lämnat en skola med traumatiserade elever och lärare i akut chock, utan hela Sverige är skakat och händelsen har fått eko ut över världen. Kondoleanserna har strömmat in, från Sveriges kungahus liksom från presidenter och makthavare i andra länder.

Nu sluter sig nationen samman och för en tid riktas våra tankar och böner till de anhöriga och drabbade familjerna. Vi ber för de skadade, för sjukvårds­personalen och för polisens arbete. Många goda initiativ har tagits med öppna kyrkor, bönenätverk som aktiveras och samtal med oroliga.

Extra viktigt är samtalen med alla oroliga barn och skolungdomar i Sverige. Även om dådet skedde i en vuxenskola väcks ju frågan hos många om ett liknande dåd också kan ske i ”min skola”.

När väl de första dagarnas mer akuta läge har lagt sig måste alla goda krafter i landet på djupaste allvar förenas i någon form av gemensamt ställnings­tagande och åtgärds­program. Vi kan helt enkelt i fortsätta ha det så här i detta lilla land.

Vad är det för fel på Sverige? Vilka mörka ”demoner” har liksom valt ut just vår nation som en våldets lekstuga? För även om skjutningen i Örebro är en unik engångs­händelse i sig är det ju ändå, på något märkligt sätt, kulmen på en extrem tid av eskalerande sprängningar och skjutningar.

Kanske är det dags för landets alla präster och pastorer att tydligare våga förkunna om den bibliska världsbilden av de mörka krafternas verklighet? Och att det finns en andlig strid, en kamp, mot andliga enti­teter där bön och fasta är effektiva mot­vapen mot våldets och ondskans makter.

När övriga makthavare står handfallna och rådlösa inför den oför­klarliga ondskan är det den kristna kyrkans uppgift att förkunna ljus och hopp. Striktare vapen­lagar, säkrare skolor och fler poliser har säkert sin betydelse, men mot ondskans makter finns djupast sett en välbeprövad motkraft mäktigare än allt annat:

Hoppet för Sverige är mannen från Nasaret, han vars namn är Jesus Kristus.