Första världskriget kom att påverka bildandet av Israel

(Del 2/6) Många av de judar som vid sekelskiftet flyttar till Palestina (ett område i den södra periferin av det Ottomanska imperiet) kommer från Ryssland, med de senaste ryska pogromerna i färskt minne. Många är unga, sekulära och dessutom påverkade av både kommunism och sionism. På detta sätt träder en ny typ av jude fram: en jude som är villig att försvara sig, en självständig jude, en jude som vill bruka marken i det bibliska hemlandet Sion.

Man bygger kibbutzer och moshavor, som bägge är olika typer av kollektiva jordbruk. Man organiserar sig och försvarar sig mot marodörer, och man dränerar träsk och bygger städer, som till exempel Tel Aviv 1909. All denna aktivitet sker på mark som köpts av både lokala markägare och de ottomanska feodalherrar som säljer mark till den som betalar. Den slumrande provinsen Palestina börjar så sakta vakna till liv.

1914 bryter första världskriget ut och det Ottomanska imperiet sluter förbund med bland annat Tyskland gentemot Storbritannien, Frankrike och Ryssland (entente­makterna). I december 1917 förlorar ottomanerna Palestina i och med att britterna intar området och Lord Allenby tågar in i Jerusalem. Strax innan dess, i november samma år, publicerar Storbritannien Balfour­deklarationen, skriven av den brittiske utrikesministern, Lord Arthur James Balfour. I den tar Storbritannien officiellt ställning för ett skapande av ”en stat för det judiska folket” i den forna ottomanska regionen, Palestina.

Men, redan 1916 skriver Frankrike och Storbritannien, med Rysslands godkännande, på ett hemligt avtal – Sykes-Picot avtalet. Det innebär att man vid eventuell upplösning av det Ottomanska imperiet helt enkelt har delat upp riket sig emellan.

På detta sätt kom i praktiken större delen av Mellanöstern tillfalla antingen Frankrike eller Storbritannien; vad gällde Palestina kom det att ligga under brittisk inflytande. Problematiskt med denna uppdelning av Mellanöstern var att den inte tog hänsyn till hur saker och ting faktiskt var på plats, såsom geografisk uppdelning och etnicitet.

Vid första världskrigets slut 1918 går de allierade (ententemakterna) segrande ur kriget, och 1919 samlas man vid Fredskonferensen i Versailles för att förhindra liknande krig i framtiden. Man bildar Nationernas Förbund, som får detta ansvar.

Vid konferensen i San Remo, Italien, 25 april 1920 delar man upp de forna kolonierna i tre olika geografiska mandat, där målet är att hjälpa dessa områden och kolonier att så småningom nå självständighet. Ansvariga för dessa mandat är de allierade, som geografiskt delar upp mandaten i:

Mandat A: det före detta Ottomanska imperiet (se karta 1 ovan)

Mandat B: tyska territorier i Väst- och Centralafrika

Mandat C: territorier i södra Västafrika samt öar i Oceanien

Vad gäller det brittiska mandatet för Palestina inkluderar man Balfour­deklara­tion­en från 1917, likväl som det historiska sambandet mellan det judiska folket och Palestina och detta folks återuppbyggande av ett nationellt hem. Dessutom blev britterna instruerade att göra sitt bästa för att ”uppmuntra judisk immigration och bosättning av Palestina”, samt att göra Palestina till ett ”säkert judiskt nationellt hem”.

Från början inkluderades i Palestina det som kom att bli Transjordanien (bytte namn till Jordanien vid självständigheten 1946). Dock stängdes den delen (70 procent av orginalmandatet) för judisk bosättning och britterna satte en arabisk hashemitisk sheik från Hejaz (kom att bli Saudiarabien) på tronen och skapade så sätt det Hashemitiska Kungadömet Transjordanien. (Se karta 2 ovan)

Mandatet formaliserades slutligen i Nationernas förbund 1922, där det godkändes av samtliga dåvarande medlemmar. Dokumentet för mandatet blev ett legalt bindande dokument, och är så till dags dato!

Vad gäller araberna i det före detta Ottomanska riket så får de Mesopotamien (Irak), Syrien (som senare även delades upp till Libanon) och den arabiska halvön.

I dag är det ingen som internationellt ifrågasätter gränserna mellan de arabiska länderna i Mellanöstern. Däremot görs detta frekvent vad gäller Israel. Om man ifrågasätter Israels gränser måste man gå tillbaka till San Remo 1920 och därmed även ifrågasätta gränserna i hela Mellanöstern! Dessa gränser är legalt bindande under en internationell lag som heter Uti Possidetis Juris. Denna lag används då nya stater bildas, så som vid till exempel före detta Jugoslaviens upplösning. Gränserna som sätts är alltid baserade på den sista geopolitiska entiteten, vilket i Israels fall är det brittiska mandatet, så som det såg ut 1948 (beslutat 1922). Utan denna lag skulle varje nytt land hela tiden få sina gränser omtvistade, i all oändlighet.

Israels legala gränser sätts alltså i San Remo 1920, och formaliseras 1922. Det är dessa gränser som legalt gäller till dags dato. Det enda som kan ändra på detta är om Israel frivilligt ändrar på sina gränser.