En messiansk rörelse som står på tveksam grund

En messiansk rörelse som
står på tveksam grundSka vi hedningar som kommit till tro på Kristus följa Mose lag? Frågan har aktualiserats på senare tid, bland annat genom Messianska föreningen shalom och The Watchman International som leds av Lars Enarson. Teologen Henrik Engholm granskar i två artiklar vad de lär ut.

En av de mest påfallande och positiva utvecklingslinjerna inom teologin de senaste femtio åren är utan tvekan den omsvängning som har skett, både inom den akademiska teologin och inom samfunden i synen på det judiska folket. Utvecklingen hänger ihop med Förintelsen, vilken ledde till en omfattande självrannsakan bland kristna. Även om det ännu kvarstår mycket arbete så är skillnaden på den pågående processen och kyrkans och teologins tidigare historia dramatisk.
Uppvaknandet har i många fall lett till insikten att Gud aldrig har förkastat sitt egendomsfolk Israel och att förbundet med dem står fast, samt till att negativa schabloner av judisk teologi, särskilt gällande tiden för det Nya testamentets tillkomst, har raserats och ersatts av en mer korrekt historisk bild.

Det är med denna historiska bakgrund och nutida kontext man måste närma sig den rörelse som den här artikeln har för avsikt att beskriva. Jag ämnar nämligen försöka beskriva två organisationer med svensk anknytning såsom delar av en och samma rörelse, och hoppas att jag därmed inte gör dem alltför stor orättvisa. För att reservera mig något vill jag påpeka att det naturligtvis finns nyansskillnader mellan olika företrädare, samt att citat och referat som följer först och främst representerar den källa jag anger.
Organisationerna och deras företrädare står dock i ett nära samarbete, bland annat genom gemensamma konferenser och genom att länka till varandras hemsidor och på olika sätt uttrycka sitt erkännande av varandra. Det rör sig alltså om The Watchman International (TWI) med Lars Enarson i spetsen, samt Messianska föreningen shalom (MFS) vars ordförande heter Stig Åke Gerdvall, men där Stefan Ketriel Blad är den tongivande läraren. TWI är till stor del en bönerörelse ("Elia bönearme") med ganska stort fokus på Israel och ändetidsprofetior. MFS säger sig bedriva undervisning "i enlighet med Bibelns 66 böckers lära och liv, tolkad utifrån ett hebreiskt messianskt perspektiv".
Alla citat bygger på texter från organisationernas hemsidor, om inte annat uppges.

Båda organisationerna har sin bakgrund i och verkar till stora delar i den kristna miljön, men i åtminstone MFS fall, värjer man sig mot begreppet kristen (se nedan) och föredrar att använda begrepp som "troende" eller "lärjungar". Deras undervisning kännetecknas bland annat av varningar för villfarelser, en kritik mot antijudiska/antisemitiska spår i den historiska och nutida kyrkan, samt en önskan att troende ska bejaka de judiska rötterna och återupptäcka Tanak (GT).
Så långt är deras agenda berömvärd, men inte särskilt uppseendeväckande. Det som gör att många reagerar mot rörelsen är istället dess ifrågasättande eller förnekande av den klassiska kristna bekännelsen till den treenige Guden som är Fader, Son och helig Ande, samt dess annorlunda förståelse av vad som är normativt för hednatroende i relation till församlingens judiska rötter, vilket bland annat innebär att man tillämpar samma måltidsregler och firar samma högtider, inklusive sabbaten (på lördagen), som historiskt sett karakteriserat det judiska folket.
Rörelsens syn på Bibeln hänger ihop med dess syn på judisk, respektive icke-judisk kultur, samt synen på kyrkohistorien. Redan här bör det dock påpekas att rörelsens syn på församlingens utveckling är oerhört negativ, vilket inneburit att man i väldigt hög grad försökt att distansera sig från kyrkohistorien. Därmed söker man kringgå varje "normativ" (icke-judisk) tradering av Bibeln och närma sig den med vad som snarast verkar vara en tolkningsmall lånad från den efterbibliska rabbinska judendomen.

Reaktionen mot allt "grekiskt" (läs icke-judiskt) har också lett till en oerhörd misstänksamhet mot det grekiska språket. Detta tar sig uttryck i det helt historielösa påståendet att Nya testamentets 27 skrifter ursprungligen författats på hebreiska eller på arameiska (MFS).
Rörelsens ofta mycket negativa förhållande till kyrkan och dess historia grundar sig på ovan nämnda förhållande till kyrkans utveckling. Sak 9:13-14 är central för rörelsens tolkning av kyrkans hellenistiska arv (Javan) och för föreningen av hednatroende (Efraim) och judiska troende. I sin strävan efter att befria sig från helleniseringen av kyrkan och den kyrkliga traditionen söker sig MFS och TWI till en judisk, "hebreisk" form av kristendom. Detta innebär bland annat en rent språklig utrensning av grekiska begrepp, även nytestamentliga sådana.

Vad gäller förhållandet till de historiska kyrkorna anser man att kyrkomötet i Nicaea år 325 är ett tillfälle då kyrkans avfall tar ett avgörande steg. Genom en mycket selektiv historieläsning, och en förkärlek för förenklingar, lyckas man med konststycket att skapa sig ett problemfritt förhållande till kyrkohistorien, genom att i praktiken vägra att identifiera sig med den. Detta blir synligt i och med att man värjer sig från att använda både beteckningen kyrka och från att kalla sig "kristna".
Förnekandet av klassisk tro på en treenig Gud, vilket bland annat omfattar Jesu sanna gudom, samt Andens person och sanna gudom, är tveklöst den viktigaste punkten där rörelsen skiljer sig från kyrkan i stort. (Sedan denna artikel först skrevs har Enarson förklarat att han tror på Jesu gudom, men inte vill kännas vid de klassiska ekumeniska trosbekännelsernas uttryck för treenighetsläran.)

MFS tar tydligt avstånd från tron på att den helige Ande är en person, distinkt från Fadern och Sonen. I stället ses Anden som en opersonlig förlängning av Gud, som kraft, närvaro, eller smörjelse. Blad har den tydligaste undervisningen i detta ämne och trots att han har gjort en omfattande studie av ord i den hebreiska respektive grekiska texten, får mig hans framställning att undra om han seriöst studerat kristen teologi i dessa frågor. Hans beskrivning av kristen tro tenderar att bli något av en nidbild eller i bästa fall en ytlig bild som inte kan sägas representera huvuddelen av kristenheten.

Henrik Engholm
MA i teologi


Fotnot: Artikeln är en förkortad version av en artikel som ursprungligen publicerades i tidsskriften Keryx 4/2007. För den längre versionen med fullständiga källuppgifter hänvisas dit. Bibelcitaten är från Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln.

Del två följer på måndag.