Världsstjärnan Aaron förtröstar på Gud – och siktar på medaljer

När Världen idag möter Aaron Lindström i en Zoom-intervju har han just packat sin resväska för ännu en långväga utflykt. Det är så tillvaron ofta ser ut när man är världscup­åkare inom alpin skidåkning.

– Först Schweiz, sedan Italien och efter det vidare till Japan. Jag reser nästan 200 dagar per år. Men det är nu det roliga börjar, när man får se vad man går för, säger han inför perioden av intensivt tävlande.

Världsstjärnan är uppvuxen i Skövde.

– I en skidåkarfamilj. Jag började åka skidor när jag var två–tre år, berättar han.

Med tanke på uppväxten i södra Sverige var det kanske inte självklart att valet av idrott skulle bli en vintersport, även om konstsnöns framfart förbättrat förutsättningarna för alpinister i Götaland.

– Jag har även spelat fotboll, tennis och bandy. Men när jag var sju år började jag tävla i alpin skidåkning.

Under årens lopp har Aaron gjort många åk hemma i Billinge­backen i Skövde. Förra säsongen fick han dessutom möjlighet att återvända för att tävla om SM-medaljer i sin barndoms backe.

– Det var väldigt häftigt. Billingebacken är en rätt okej slalombacke. Dessutom var det bra väder, vilket inte är helt solklart i Skövde, berättar han.

Redan som 16-åring flyttade Aaron hemifrån för att satsa helhjärtat på skidåkningen. Han bosatte sig i Järpen, gick på skidgymnasiet där och understryker vad det betydde att redan då ha byggt sitt liv på en trygg grund.

– Man fick växa upp snabbt. Jag är uppvuxen i en kristen familj och är väldigt tacksam för det. I ung ålder tog jag ett eget beslut att följa Jesus på ett kristet ungdomsläger i västra Götaland.

Aaron är född med dysmeli, vilket i hans fall innebär avsaknad av vänster hand och underarm.

– När jag började på skidgymnasiet började jag så smått tävla på paratouren, tidigare hade jag tävlat mot konkurrenter som inte är handikappade.

Livet som elitidrottare kan innehålla ögonblick av medaljglittrande uppmärksamhet – men även ensamhet med funderingar på kommande prestationer.

– På vad förtröstar man när man känner sig ensam? Jag har valt att falla tillbaka på min kristna tro. Den hjälper väldigt mycket, både i livet och i elitidrotten. Jag hade nog inte åkt skidor så som jag gör i dag om det inte varit för min kristna tro, säger han.

Vid blott 17 års ålder blev Aaron Lindström uttagen att representera Sverige i Paralympics 2018 i Pyeonchang, Sydkorea. Fyra år senare var det dags igen, när spelen avgjordes i Kinas huvudstad, Peking.

– Det är häftigt att vara med i så stora tävlingar, säger han.

Hans hittills största mästerskaps­framgång kom under fjolårets världsmästerskap i Spanien.

– Jag vann VM-brons i super­kombination, som innebär ett super g-åk och ett slalomåk. Jag är väldigt tacksam för det, säger Aaron.

Mer surt var det att åka ur i slalomtävlingen.

– Annars har slalom varit den gren där jag verkligen utvecklats de senaste säsongerna.

Förra säsongen nådde Aaron även en tredje plats i den totala slalomvärldscupen, vilket han värdesätter högt då det är ett kvitto på bra prestationer över tid.

Numera har han sin bas i svensk alpin­skidåknings metropol Åre.

– Det är jättesmidigt, bara att gå ut i backen och träna.

Den här säsongen arrangeras varken VM eller Paralympics, vilket medför viss avslappning.

– Nu kan vi testa lite nytt material och experimentera lite. Men jag tränar lika hårt.

Nyligen hade Aaron en vecka som innehöll 21 träningstimmar, en ovanligt hög träningsmängd för hans vidkommande.

– Jag håller på med en styrkeidrott, men den veckan åkte jag väldigt mycket skidor. Runt 15 timmar är en mer vanlig träningsvecka, berättar han.

För en alpin skidåkare består ett kalenderår av mer träning än tävling.

– På sommaren åker jag ibland till glaciärer för att åka skidor. Det blir även mycket barmarks­träning för att bygga upp kroppen. Styrka, löpning, cykling, explosivitet. Ibland måste man kämpa på, men det är viktigt att ha glädjen med.

På världselitnivå handlar det även om att lägga upp träningen för att optimera möjligheten att prestera som bäst när det gäller som mest, till exempel när det är Paralympics eller VM. Aaron framhåller sin tacksamhet för teamet kring landslaget, där bland andra skidtränare, vallare, fystränare, kostrådgivare och mental tränare ingår. 

Det allmänna intresset för parasport är stadigt ökande, vilket har satt avtryck även på den organisatoriska professionaliteten.

– Efter varje Paralympics har sporten tagit ett stort steg framåt. Jag är så tacksam för att ha bra människor runt omkring mig, utbrister han.

Aaron har haft en del kontakt med Hönöpastorn Anders Marklund, och framhåller även sin mormor.

– Jag har en väldigt fin och vis kristen mormor som jag kan få råd av, det är så värdefullt. Ibland ringer jag till henne och ställer frågor. Sedan har jag även min kristna familj.

Bibelläsning och bön är två nyckel­faktorer för det kristna livet, menar Aaron. Och det är viktigt att läsa i både Gamla och Nya testamentet, betonar han.

– De hänger ihop. Jag tycker även man kan få en hel del tips från Gamla testamentet, inte minst från Ordspråksboken. Just nu är jag precis klar med Mose­böckerna och Rut och har börjat läsa Samuelsböckerna.

Världsskidåkaren framhåller även betydelsen av gemenskap med andra kristna. Redan under gymnasietiden fann han sin nuvarande andliga hemvist i en kyrka i Järpen. Skidåkar­livet i kappsäck har visat honom betydelsen av att fysiskt befinna sig i en kristen gemenskaps atmosfär.

– Jag reser mycket och kan inte gå i kyrkan regelbundet. Krik [Kristen idrottskontakt] har online­gemenskap som kan liknas vid en hemgrupp, det är värdefullt. Det är viktigt att ha en kristen gemenskap, jag vill poängtera det eftersom jag själv upplevt vilken skillnad det gör, säger han.

Nästa Paralympics, i Milano 2026, är ett stort framtida mål för Aaron.

– Då är mitt mål att kliva upp på pallen, så högt upp jag kan komma. Det är superviktigt med målsättningar.