Simon har hittat hem igen

Ute är det mörkt och kallt i midvintertid och kylan biter i kinderna. Därför är det onekligen skönt att komma in i värmen hos Frälsningsarmén i Sundbyberg. Simon Nygren möter i dörren och hälsar välkommen med fast handslag och stadig blick. Han ger intryck av att vara en stabil och trygg ung man som väcker förtroende.

Simon tillhör ledningsgruppen i den församling som möts i Frälsningsarméns hus i centrala Sundbyberg. Den kallas Home och där har många med liknande bakgrund som Simons funnit ett andligt hem. 

När Simon fixat fika sjunker vi ner i en mjuk lädersoffa inne i möteslokalen och Simon berättar lugnt och sakligt sin historia. 

– Jag växte upp på landet och mina föräldrar var aktiva i en pingstförsamling. Så långt jag kan minnas har jag gått i kyrkan och fick tidigt en barnatro, berättar han. 

– I kyrkan deltog jag i olika aktiviteter och när jag blev äldre var det läger och tonårssamlingar som gällde. Samtidigt var jag nyfiken på världen utanför och testade hasch redan i 13-årsåldern, men det var inte vad jag sökte, så jag fastnade inte i något missbruk då.

Han minns inte exakt, men tror att han var runt 16 år när han definitivt slutade att gå i kyrkan och andra intressen tog över. Något år tidigare hade han fått en adhd-diagnos och under skoltiden blev han ofta utsatt för mobbning. Flera gånger bytte han skola och hade ingen fast grund. 

Simon reflekterar över att han hade svårt att känna att han dög som han var, utan försökte spegla andras beteenden för att passa in. 

– Jag fick mycket stryk och skolkade ibland. Musik var det enda ämne jag var intresserad av. Jag drog mig ofta undan till musik­salen för att hjälpa till och spela, och jag hade högsta betyg i mitt favoritämne. 

I gymnasiet hoppade han dock av skolan och började jobba. 

– En kortare tid i tonåren var jag aktiv i en huligan-firma. Som supportrar för ett fotbollslag var vi provocerande och inblandade i mycket bråk, berättar han. 

Simon beskriver det engagemanget som ett försök att finna en identitet, men inte heller där upplevde han att han riktigt passade in. När han blev medveten om spelet bakom kulisserna tyckte han inte att det var roligt längre. Han ägde ingen motorcykel men umgicks i mc-miljöer och en speciellt ökänd klubb engagerade han sig extra mycket i. Simons roll var dock mer i utkanten – han deltog i fester och skjutsade medlemmar i bil. 

– Faktum är att jag upplevde den miljön mest normal av alla miljöer jag då hade erfarenhet av. Jag tyckte om den världen, för där fanns en sammanhållning och lojalitet jag inte mött i något annat sammanhang. 

Mycket förändrades när Simon som 18-åring testade kokain för första gången. Han beskriver känslan som något av en kärleks­historia, och redan efter första gången var han fast. Sedan började han umgås i gatugäng och andra destruktiva miljöer där det var lätt att få tag på kokain. 

Knarket blev hans stora passion; det gav honom identitet och delaktighet, men krävde också ett högt pris. 

– För att skaffa knark var jag tvungen att sätta mig i skuld hos tuffa gängmedlemmar, som inte hade något förbarmande. Livet blev en jakt på droger och en flykt undan dem som jag var skyldig pengar. 

– Den sommar jag fyllde 20 blev jag erbjuden ett jobb som säljare på Malta och jag såg det som en chans att vända blad och sluta med droger och kriminalitet.

Men det blev inte alls som han tänkt sig. Simon hade svårt att lyckas som säljare och det var lätt att få tag på droger, så han valde den lätta vägen. 

Skulderna ökade, Simon blev hemlös och levde en kort tid enbart på kokain. Hans föräldrar fick, som så ofta förr, rädda honom ur den svåra situationen. 

Hemma igen blev han bekant med en tjej som skulle bli mamma till deras gemensamma barn. 

– Sedan ett år tillbaka är hon också min fru, tillägger Simon. 

– När vi träffades var hon på flykt undan en kille som utsatt henne för både fysisk och psykisk misshandel. Jag hjälpte henne att komma bort från den våldsamme killen. 

Det dröjde inte länge innan de var ett par, och i dag har de tre barn tillsammans. 

– Men de första åren av vårt förhållande, när jag höll på med kokain, var det inte lätt vare sig för min fru eller för vår äldsta dotter, säger Simon beklagande.

Början till ett nytt och annorlunda liv för Simon var när han blev tipsad om att Sebastian Stakset skulle medverka i en kristen konferens. Som gangsterrapparen Sebbe Staxx hade Sebastian och hans band Kartellen varit en stor idol för Simon, som tog med sig två kompisar till kvällen när Sebastian skulle tala. 

Alla tre blev tagna av att höra om den förvandling Stakset upplevt sedan han tagit emot Jesus. 

– När inbjudan gick ut till att ta emot Jesus gensvarade vi och fick förbön. Guds närvaro var så stark att vi grät alla tre, och jag kände igen värmen från min uppväxt i kyrkan, minns Simon. 

– Jag blev ”nykär” i kyrkan, kände mig fri och var ren från missbruket några månader. Men jag var naiv och tog inte tag i roten till mitt missbruk utan behöll mina kontakter i den världen. 

När Simon fick erbjudande om att langa ett parti knark såg han det som en möjlighet att tjäna pengar. Han fortsatte ändå att gå i kyrkan, familjen växte och han blev expert på att hålla en fin fasad utåt – medan knarkbegäret samtidigt tog tillbaka kontrollen över hans liv. Åter ökade skulderna och Simon utförde bedrägerier för att få in pengar att försörja sitt missbruk. 

– Hela året 2021 var tufft. Jag hade svårt att få jobb eftersom jag inte skötte mig. Kroppen mådde inte bra av missbruket, som jag inte kunde lägga av med, och min familj blev lidande. 

– Till slut var jag så pressad från olika håll att jag kapitulerade inför min fru och erkände att jag behövde hjälp. En vän, som själv varit där jag var, ringde och frågade om jag var redo att ge upp. 

Simon svarade ja – han hade inget annat val. Han satt med sin nyfödda son i famnen, påverkad av kokain, och erkände för sin fru att han förlorat kontrollen över sitt liv och behövde hjälp. Hon var beredd att lämna honom, för hon orkade inte med att se familjen lida. 

Men när det såg ut som om allt skulle rasa ihop vände det på ett mirakulöst sätt. Inom bara ett par dagar fick Simon plats på ett behandlingshem på kristen grund. 

– Sedan jag kom in på behandlingshemmet den 21 november 2021 har jag varit drogfri! 

– Det var en tuff tid i början med avtändning och abstinens, och jag hade ont överallt. Men det vände snart och jag såg ljuset i tunneln. 

Simon är djupt tacksam för tiden på behandlingshemmet. 

– Där blev jag fri och det räddade mitt liv. Jag fick göra upp med mitt gamla liv, be om förlåtelse för alla lögner och dubbelspel och försonades med min fru. 

Efter behandlingen har Simon fått jobb och vill också utvecklas vidare genom att plugga in gymnasiekompetens. I Frälsnings­arméns kår Home satsar han aktivt på sång och musik. Han skriver låtar med självupplevt innehåll och leder regelbundet lovsången i församlingen. 

Den musikaliska gåvan är något han vill utveckla, eftersom innehållet i en sång går direkt till hjärtat.

– Jag har inte så lätt för att uttrycka mig i tal, men jag har lättare att uttrycka mina känslor i text, för då har jag tid på mig att fundera och tänka ut vad det är jag vill säga. Musiken är något som de flesta kan relatera till och en viktig kanal att nå ut med det kristna kärleksbudskapet. 

– Musiken når in genom alla försvarsmurar och landar direkt i människors hjärtan, säger Simon eftertänksamt.