Pingst i Vireda når ut i sin bygd

Vi ger oss av i god tid till Vireda Pingst, för att hinna fram medan det fortfarande finns en portion dagsljus kvar. Resan går genom en småländsk idyll med gårdar och ståtliga träd, vars löv nu skiftar i den varma delen av färgskalan. När vi kliver in i kyrkans ljusa entré, luktar det nytt och fräscht. Någonstans i byggnaden klirrar det av porslin.

Samuel Wernersson, iförd scoutskjorta, är i full färd med att ställa fram ställa fram dricksglas inför kvällens scoutinvigning.

– Välkommen, säger han och pratar med oss en stund, medan han fortsätter framdukningen. 

Samuel är kårchef för UV scout. Om en stund ska vi träffa honom, samt delar av församlingsledningen, för en intervju innan samlingen drar i gång.

Gänget samlas till slut i soffan i den luftiga salen: Mikael Målevik, Eva och Håkan Lagerqvist, Folke Wilhelmsson, Inglis Granlinger och Hanna Törngren. Hanna är dessutom relativt nyanställd på deltid som familjepastor.

– Jag började i augusti. Då hade vi redan hunnit föra en del samtal under min studietid. Här visste man att man skulle behöva en pastor och jag behövde ett jobb, så det råkade synka, berättar Hanna. 

Alla skrattar gott när Samuel protesterar och säger att han inte riktigt tror på orden ”råkade synka”.

– Det är ju naturligtvis Guds omsorg om sin församling, förtydligar han.

– Ja, jag brukar säga att Gud är väldigt bra på de där märkliga sammanträffandena, instämmer Hanna. 

Håkan och Eva tillhör Kungsportskyrkan i Huskvarna men bor i närheten av Vireda.

– Berätta du, säger Eva till Håkan.

– Vi är med i en hemgrupp i Kungsportens regi, men upptäckte att Vireda Pingst hade en bönegrupp på nära håll. Vi bor i princip grannar med Mikael – rakt över sjön, säger Håkan, som för övrigt anser att stora församlingar, som ofta har gott om olika resurser, borde hjälpa de mindre.

– I samband med att Håkan predikade vid ett årsmöte, ställde Eva och han frågan om de kunde bidra med något mer, minns Mikael.

Numera predikar Håkan en gång i månaden i Vireda.

– Vi trivs fantastiskt bra! Det är liv och rörelse, säger han.Inglis är ingift i bygden. Folke flikar in att han nog är den ende i ledningen som är född här – eller i själva verket i ”Paradis” som ligger någon kilometer bort – varpå det uppstår några skämt om att vara född i paradiset.

Teamet upplever att Viredas invånare har stort förtroende för deras församling.

– Det blir lite annorlunda med på landet, jämfört med i staden. Bygdens förtroende för kyrkan är väldigt viktigt – har man stort förtroende kommer man långt, säger Hanna.

Mikael nickar och säger:

– Vi är en öppen kyrka med låga trösklar. Vi har under många år haft en god samverkan med bygden, och in till oss är det är inget stort steg.

Inglis berättar att de även samverkar med andra kyrkor.

– Och vi har sedan 2004 en scoutkår, ansluten till SAU, vilket inte är så vanligt i en pingstkyrka. Det har fallit väldigt väl ut, säger hon.

För ungefär två år sedan renoverades kyrkobyggnaden, delvis för att man ville satsa ännu mer på barn och ungdomsarbetet. Nu, ett par år senare, är kyrkan i princip betald.

– Att en liten församling på cirka sextio medlemmar satsar så här är talande. Det vittnar om att man vill bidra och har en tro på vad församlingen kan utföra, säger Håkan. 

De berättar att medlemsantalet har legat på ungefär samma nivå under åren, men att medelåldern har sjunkit, vilket är lite ovanligt jämfört med många andra kyrkor på landsbygden.

I kyrkans program finns något för alla åldrar. Förutom gudstjänst under helgen erbjuder man bland annat föräldragrupper, lägerverksamhet, trivselträffar för daglediga, olika barn– och ungdomsträffar, samt en manskör. Vad Vireda Pingsts övergripande mål och mening är står helt klart:

– Vi vill berätta för våra medmänniskor om Jesus. Sedan har vi många medel för det, säger Samuel.

– Jag tror inte att det finns ett enda hus i Vireda som inte känner till ”Fillan” som kyrkan kallas i folkmun, inflikar Håkan.

Folke bekräftar att ”Fillan” fortfarande är det gängse namnet på församlingen.

– Det kan ju ta en hel generation att byta namn, ler han.Vi frågar om teamet tror att folk kommer för att det är roligt, eller om besökarna även ställer frågor om tron.

– Det kommer kanske inte så många direkta frågor, men det kommer alltid fram böneämnen, speciellt under scoutsamlingarna. Barnen har förstått att man kan komma till Gud med allt – det är vi vuxna som ofta behöver bli påminda om det, säger Samuel.

Hanna menar att frågor om tro inte alltid är så lätta för människor att ställa, åtminstone inte i början.

– Men jag får frågor om vad jag som pastor gör, och det kan ju vara ett uttryck för ”hur kan jag formulera frågor om tro?” 

Förutom de ordinarie veckosamlingarna, kläcks nya idéer. För bara några veckor sedan, testade man det nya konceptet ”After Week” där det bjöds på nygrillade hamburgare.

– Då var den stora frågan: ”Hur många hamburgare tror vi det behövs – fyrtio, åttio?” Och det slutade med att det dök upp nittio personer en fredagskväll klockan 18:00, berättar Håkan.

– Även unga par kom dit, sådana som i sin tur deltagit i vår barnverksamhet när de var små, säger Samuel.

Det som drar flest barn och ungdomar är nog ändå scoutverksamheten. Under veckokvällarna träffas ett sextiotal barn och unga i kyrkan. Just i kväll är det scoutinvigning, där nya deltagare välkomnas.

Vi går in och sätter oss i kyrksalen, som redan är så gott som fullsatt. Förväntan ligger i luften och det sorlar av diverse små samtal i bänkarna. Samuel går fram och hälsar välkommen. Han håller upp en tumme, vilket tydligen är tecknet på att någon har något att säga. Barnen tystnar.

– Tummen verkar inte funka på föräldrarna, skojar Samuel.

De yngre barnen sjunger till glada jazztoner att de är kompisar och har samma bästis, nämligen ”vår kung i himmelen”.

Hanna går fram för att ha en minipredikan. Med sig upp på scenen har hon en Fjällrävenryggsäck.

– Vi scouter lär oss om naturen, men även om Gud, inleder hon. Hon fortsätter tala medan hon plockar fram kikare, karta och kompass, samt en ficklampa.

– Ifall man ser en älg! ropar ett barn glatt när kikaren kommer fram.Hanna håller med, men har även en annan version: att Gud vill hjälpa oss att se lite längre och på nya sätt – till exempel via Gyllene regeln i Nya testamentet. Medan hon tar fram ficklampan säger hon:

– Be att Jesus ska vara ditt ljus.

Lite senare frågar Samuel om någon har ett böneämne. Flera av barnen ger respons. Under invigningsdelen får 11 barn, förutom en röd snodd att ha runt sin gula scarf, ett Nya testamente att ha i scoutskjortans bröstficka.

Vi smyger ut ur kyrksalen. När vi kommer ut på den stora parkeringen, är den fullkomligt fullproppad med bilar. 

Det verkar helt enkelt som att hela Vireda är i kyrkan.