Pastorspar: Svensk kristenhet måste ta strid för människovärdet

Vi möter dem i församlingen Borås Kristna Centers lokaler en vardags­morgon. Förutom att vara pastorspar är David och Johanna Byman också fyra­barnsföräldrar och har just lämnat de två äldsta på skolan. De två yngre får lyxa till det en stund med ”Musses klubbhus” på Ipaden medan mamma och pappa intervjuas. 

I ett rum med blomtavlor och bibelcitat på väggarna slår vi oss ner i sofforna för att prata om deras engagemang i människo­värdesfrågor. För Johanna fanns detta med redan i barndomen både hemma och i kyrkan. Men det var först under sjuk­sköterskeutbildningen som hon på allvar konfronterades med abortfrågan. 

– Jag hade en önskan om att bli barn­morska och gjorde praktik både på gynoperation och på en gynavdelning på förlossningen i Uppsala, berättar hon. 

Där fick hon med egna ögon se verklig­heten av både medicinsk och kirurgisk abort. 

– Man går med specialutbildade, jag är inte med i det konkreta arbetet utan man kastas in i ett rum och inser, ”nu är jag med vid en abort”.

Vid de medicinska aborterna får kvinnan en tablett och föder sedan ut barnet. 

– Då tar personalen hand om barnet ute i sköljrummet. Två gånger när jag följde med ut stod de och pratade med barnet och sade ungefär: ”Ja, det var ju synd att det blev så här för dig, men din mamma mådde inte bra och du hade inte fått ett bra liv.”

– Min första ingång blev egentligen: vad gör det här med vårdper­sonalen? 

En annan gång hamnade hon i en sal och skulle träna på att hålla fria luftvägar på en kvinna och insåg att hon genomgick en kirurgisk abort, där barnet sugs ut.

– Jag var sedan med och körde kvinnan till uppvaket. Innan hon vaknade ur narkosen började hon plötsligt hulka och panikgråta. Då berättade narkosläkaren som var med att det händer ibland, det kallas postabort­syndrom och det är när kvinnan reagerar ”som om hon hade förlorat någon”. Och jag tänkte: ”Förstår du vad du säger? Hon har ju precis förlorat sitt barn.”

Johanna är i dag ordförande i organisa­tionen Människovärde, där hon började genom att hjälpa till med Livlinan. Detta är en jourtelefon som kvinnor eller andra berörda av en abort kan ringa till när de behöver råd eller stöd. Johannas erfaren­het från både de kvinnor hon kommer i kontakt med och de utbildningar som Människovärde håller i, är att det finns ett enormt behov av relevant information.

– Många vet inte alls vad en abort innebär eller att barnet har armar och ben och ett hjärta som slår, säger hon.

Även maken David är uppvuxen i en kristen miljö där människo­värdesfrågor har varit viktiga. Men det har kommit att fördjupas efter att Johanna berättat om sina erfarenheter från vården och Livlinan. 

– Det satte ganska djupa spår i mig också. Det väcker en tanke om andligt ansvar: Vad tror vi att Gud säger om det här? Jag är uppvuxen med att kyrkan i Sverige har varit högljudd i den här frågan. Det är den inte längre. Men för mig har det blivit självklart att vi måste försöka göra någonting. 

I Davids fall handlar det om att vid olika tillfällen lyfta ämnet i predik­ningar och i kyrkans prioriteringar. De tycker till exempel att det är en självklarhet att varje år den tredje advent, på det som kallas ”Livets söndag”, lyfta fram människo­värdet i gudstjänsten. Det borde alla kyrkor klara av att göra en söndag om året, menar de. 

– Jesus säger att de är saliga som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Vi som kristenhet behöver vara ambassadörer för rättfärdighet och sanning. Vi är för livet och älskar människor, då måste vi hata ondskan, säger David. 

Han är medveten om att många kyrkliga företrädare kanske drar sig för att uttala sig på det här sättet, men menar att ett system där tusentals ofödda varje år aborteras är ett uttryck för ondska. 

– Det är orättfärdigt att döda ett litet barn. Det är orättfärdigt att bedriva en sexual­politik och familjepolitik där ett barn man inte önskar kan väljas bort.

Samtidigt medger han att man kan känna sig ensam när man lyfter frågan. 

– Det är väl inte så att någon tar upp det emot mig, men jag kanske inte heller känner att det finns många ledare inom kristenheten att springa tillsammans med, konstaterar David. 

Han berättar att han tog kontakt med en riksdagspolitiker när förslag om att tillåta hemaborter var på agendan. 

– Jag frågade vad de håller på med, men då fick jag som pastor bollen tillbaka. Svaret blev att det är svårt att bedriva opinion i ett parti eller i riksdagen för de ofödda om man inte ens har en enad kristenhet bakom sig i frågan.

Att ta ställning för de ofödda gör dig inte populär i Sverige, något Johanna kan vittna om. 

– Jag uttalade mig i en artikel i Afton­bladet och då fylldes min inkorg på Facebook med hot av typen ”jag hoppas du dör”. Det jag gör på Livlinan är alltså att i samtal stödja kvinnor där många vill behålla sitt barn men känner sig tvingade antingen av en förälder eller av en pojkvän eller man att göra abort. Det är kvinnor som känner att de inte får hjälp någon­stans, och vården säger bara att det går snabbt och är enkelt.

– Jag har alltid tänkt att den här frågan handlar om att värna barnen, och att rädda liv är det viktigaste, men det handlar också om att lyssna till och värna kvinnorna, säger Johanna. 

David fortsätter: 

– Vi måste göra någonting för att vända den här trenden i Sverige, och rent naturligt vet jag inte hur det ska gå till. Men allt börjar i bön, och jag tror att det ligger på Guds hjärta att kyrkorna skulle vakna [i den här frågan]. 

Han säger att han bär på en dröm om att församlingar runt om i landet skulle kunna bli som extrafamiljer för gravida kvinnor i behov av hjälp.

– Tänk om vi kunde bli en folkrörelse, att det fanns så många kristna överallt, att om en ung tjej blir lämnad men väljer att följa sitt samvete och behålla barnet så skulle det vara massvis med människor som bara fanns där som stöd och som extraföräldrar. 

– Vi kan inte bara säga att ”något är fel”, utan behöver hålla livet så högt att vi gör det till en del av efterföljelsen av Jesus och är villiga att hjälpa praktiskt. 

Johanna menar att värnande av livet inte är en perifer fråga utan något grundlägg­ande i den kristna kyrkans dna.

– När jag ser och hör vad aborter faktiskt gör – med kvinnor, med män vars barn blivit aborterade med eller mot deras vilja, eller med mor- och farmödrar som hör av sig – så förstår jag hur viktig frågan är. Det förstör människor inifrån och skadar samhället. Som kyrkor kan vi inte haka på en lögn och släta över, vi behöver adressera det.

David riktar sig till pastorer och ledare som känner att detta är ett område de vill lyfta tydligare, men som känner sig osäkra. 

– Börja med att ta ett litet steg, med att säga eller göra något litet. Och känner du dig ensam, låt oss ta kontakt med varandra och stå tillsammans.