Kristet innebandy­projekt får brasilianska ungdomar bort från gatan

Det är inte mycket som avslöjar att det pågår ett nationellt mästerskap i den färggranna sporthallen i utkanten av Sydamerikas största stad, Saõ Paulo. Från baren bredvid böljar svängiga rytmer ut i den varma höstsolen, och på fotbollsplanen nedanför pågår en långt mer välbesökt tillställning i Brasiliens nationalsport.

Men bland deltagarna i det brasilianska mästerskapet i ”floorball”, som innebandy kallas här, är entusiasmen stor. Och bakom glöden döljer sig överraskande nog ofta kristna initiativ, där unga människor erbjuds en fristad i en annars kaotisk omgivning.

För i Brasilien är innebandyn påeldad av missionärer, med barn från favelorna, kåkstäderna, som håller i klubban.

Spelarna i laget Luzeiro har rest hela natten för att komma hit. Men det är ingen brist på entusiasm. Lagets namn är hämtat från Filipperbrevets ord om att de troende ska lysa som stjärnor i en fördärvad omvärld (2:15). Vardagen tillbringar de i tvåmiljonerstaden Belo Horizonte, där Youth with a mission (YWAM) driver ett projekt i slummen.

– De var knarklangare, en del av dem i alla fall. Men nu är de lugna, berättar finländaren Kimmo Pollari, en av lagets klarast lysande stjärnor.

Själv fyller han 52 år dagen till ära. Det är några år sedan nu han kammade hem det tredje guldet i finländska mästerskapet för laget Seinäjoen Peliveljet, SPV.

Mellan dribblingar och dragskott söker han få ner flåset med djupa andetag.

– Det är inte bra för min hälsa, säger han med ett svettigt flin och pekar på hjärtat.

Men någonstans där inne ryms också ett missionsuppdrag. Elva år gammal fick han smeknamnet ”Zico”, efter den legendariske brasilianske fotbollsspelaren. Något som han i efterhand ser som en början på Guds kallelse.

– Ända sedan jag var liten har jag haft ett hjärta för brasilianska barn, säger han.

Numera pendlar Kimmo mellan diverse jobb i Finland och Brasilien, där han hjälper till med YWAM:s projekt. Det var i samband med en sådan resa han upptäckte ett gäng innebandyklubbor som några missionärer hade skänkt och som nu stod och samlade damm.

– Folk visste inte vad de skulle användas till, så jag började lära dem. De har spelat varje vecka sedan dess, berättar han.

Men sporten är underordnad uppdraget. Att spela må vara roligt, men målet är evangelisation.

– Vi har fått se flera av dessa ungdomar räddas från ett liv i kriminalitet, säger Kimmo.

Men hur är det då att ha med sig ungdomar från slummen som ska hantera hettan som kan uppstå i en matchsituation?

– Jag är faktiskt överraskad över att de inte griper till våld, säger Kimmo.

– Även jag kan tappa humöret under matcher. Vi kan vara födda på nytt på insidan, men vi har kvar vår personlighet, förklarar han med ett kännande leende.

I det brasilianska mästerskapet har fyra av sex lag sitt ursprung i kristna initiativ. De regerande mästarna, Arca, har fått sitt namn efter Noas ark, och finalen ska stå mellan dem och ett lag från staden Curitiba, i södra Brasilien – ett lag som grundades av ett schweiziskt missionärspar.

Adriano Serafim är ordförande för Associação Brasileira de Floorball, det brasilianska innebandyförbundet. Han ser hur viktigt missionsprojektens arbete är.

– De erbjuder fattiga barn och ungdomar sådant som staten inte ger. Och de sprider också kännedom om innebandy, säger han.

Men det finns också vissa motsättningar. Innebandyförbundets ambition är att utveckla sporten. Missionsorganisationer ser den som ett av många sätt att nå ut till människor med evangeliet. Serafim nämner kristna innebandyprojekt i delar av landet som sluter sig och anordnar sina egna mästerskap.

– Vi hör talas om bra spelare, men vi får aldrig se dem. Om man vill spela i ett brasilianskt landslag behöver man vara med i nationella mästerskap, stryker han under.

Innebandyns professionella framtid i Brasilien är svår att förutspå. Det är dyrt att ta in utrustning och det behövs större nationell koordination. Men det är mycket troligt att kristna organisationer, där missionärerna själva ofta kommer från innebandyländer, kommer att fortsätta att vara viktiga för sportens spridande.

I synnerhet i mer socialt utsatta områden. Och där går både behov och entusiasm hand i hand.

Adriana Camargo och Soraya Lima de Souza, från laget Luzeiro, har spelat innebandy som en del av YWAM-projektet i fyra år. De är lyriska över att få vara med.

– Det är fantastiskt! Samtidigt som vi har roligt får vi höra Guds ord. Vi får mer intimitet med Gud, säger Soraya.

Lagkamraten Romário Rodriguez – ett av tolv syskon – säger att projektet har fått bort många personer från gatan. Samt att det för honom själv har inneburit en vilja att lära sig nya saker.

– Innebandyn har gett mig en drivkraft att bli mer visionär, säger han.

Marginalerna i sport må vara små. Men i matchen mellan ljus och mörker är kontrasterna desto större. Den här gången får Kimmo Pollari och ungdomarna i Luzeiro förvisso återvända hem med blott en bronsmedalj i bagaget. Men den riktiga segern ligger någon annanstans – i ett liv förvandlat av Jesus.

– Jag räknar med att hälften av lagets spelare i dag lever ett liv för Gud, säger Kimmo.