Konkreta bönesvar har blivit en röd tråd i Florences liv

Florence Anvo levde ett stabilt liv i Elfenbenskusten, där hon drev en spelbutik tillsammans med sin morbror. Men när hennes gravida halvsyster, som var bosatt i Stockholm, blev svårt sjuk ringde hon och bad Florence att komma och hjälpa henne. 

Kvar hemma i Elfenbenskusten blev Florences två barn, men i det läget var planen heller inte att hon skulle stanna i Sverige särskilt länge.

– Jag har aldrig räknat med att själv komma till Sverige, det är inget som jag någonsin drömt om, berättar hon.

Tanken var att hjälpa systern och sedan resa tillbaka. 

Men så bröt krig ut i hemlandet och Florence, då 32 år gammal, blev kvar i Sverige och måste överlämna barnen i Guds beskydd. 

– Jag ifrågasatte mig själv, om jag var en bra mamma som var här i Sverige. Men min tro på Gud bar mig. Jag tänkte att jag har en Gud som tar hand om barnen.

Strax innan krigsutbrottet hade hennes hemförsamling i Elfenbenskusten fått ett tilltal om att det skulle hända något i landet, och att det skulle bli blodigt. 

– Vi visste inte då att det skulle bli krig. Men vi fastade och bad i en hel månad, och när kriget kom påmindes jag om ordet från Gud och var trygg i att vi hade bett inför det om Guds beskydd.

Det blev egentligen bara startskottet för en lång tid där Florence på olika sätt fick se hur böner besvarades och hur Gud gav sitt beskydd över både henne och hennes familj. Till exempel fick hon på olika, men mirakulösa, sätt se syskon bli fängslade men frigivna under oroligheterna i hemlandet. 

– Det gav mig också trygghet i att det inte skulle hända mina barn något, säger hon. 

Hennes nya församling här i Sverige blev tidigt en viktig plats för Florence. Under uppväxten var dock Gud inte ens någon som man fick prata om i hemmet. 

– Tackade vi Gud för maten fick vi ingen mat dagen därpå, för pappa ansåg att det inte var Gud som gav oss maten.

Några kusiner gick till en kyrka, trots att de inte fick för sina föräldrar, och ibland lyckades Florence smyga åt sig deras böcker. 

– De gömde sina böcker, men ibland hittade jag dem och läste om Gud, minns Florence. 

Hon berättar att hon, när hennes smygläsande upptäcktes, hotades att bli slagen av sin pappa, som inte gillade att hon läste kristen litteratur.

– Men jag bad till Gud att pappa inte skulle slå mig och då var det som om han glömde bort att han tänkt göra det. Jag upplevde Guds starka hand redan som ung, tillägger Florence. 

När en stor väckelse bröt fram i Elfenbenskusten i mitten av 90-talet gav Florence sitt liv till Gud fullt ut.

– Jag jobbade i en spelbutik med spel på lotter, hästar och sådant, men bad till Gud om att få ett nytt jobb sedan jag blivit frälst. Jag såg hur mycket människor förlorade i spelandet, både pengar och familj. Det var många som var besatta av det. 

I sin församling fick Florence i samma veva ett profetiskt tilltal om att hon skulle åka till Sverige som missionär. Och strax därefter ringde hennes halvsyster och behövde hjälp i Stockholm. 

– Jag kom hit och Gud hjälpte mig med språket så att jag snabbt lärde mig det och blev aktiv i min nya församling. Jag fick be för många människor, besökte äldre som var ensamma och fick hjälpa andra nyanlända från Afrika. 

– Jag såg hur Gud använde mig bland människor på olika sätt.

Detta hjälpte henne även att se ett syfte med att vara i Sverige, trots att barnen ännu inte kommit efter. Men till råga på allt blev hennes dotter svårt sjuk hemma i Elfenbenskusten. 

– Hon blev jättesjuk och var nära döden, berättar Florence. 

Vid ett sjukhusbesök upptäcktes det att dotterns tarmar var förstörda, och en morbror till Florence ville ta med henne till en man som höll på med svart magi. 

– Men jag sade att de aldrig fick ta med henne dit! 

Redan innan dottern blivit sjuk hade Florence fått se en syn av en person som låg död men kom till liv. 

– Jag började be i tungor och hörde en röst som sade att den här sjukdomen inte skulle leda till döden, utan att den skulle leda till Guds ära. 

Några månader snare kom bönesvaret: Dottern var frisk och kunde dessutom resa till Sverige. 

Men problemen var inte över, då Florences tioårige son blev sjuk. I Elfenbenskusten visste de inte vad han hade drabbats av, men efter att även han kunnat komma till Sverige upptäcktes det att han hade cancer i ett ben.

– Enligt läkaren skulle han ha ett år kvar att leva, berättar Florence. 

Mitt under en komplicerad operation av sonens knä ställdes Florence inför ett oerhört svårt beslut. En läkare ringde upp henne och sade att tumören satt vid en nerv och att hon hade två alternativ: Om de klippte bort en liten bit av nerven var det 90 procents risk att cancern skulle komma tillbaka; om de klippte bort lite mer än så skulle han få sitta i rullstol resten av livet. 

– Det var som om världen stannade på en gång. Jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag valde att säga till dem att jag tror på Gud och att de skulle stanna där de var, berättar Florence som slutligen valde första alternativet.

Sonen var aktiv och spelade både fotboll och innebandy, och Florence säger att hon inte trodde att han skulle ha klarat av att sitta i en rullstol. 

– Jag tänkte att Gud kan stoppa den där tumören. 

Cancern kom, som man förutspått, tillbaka efter operationen men verkade avstanna. Florence fortsatte att be, liksom hennes församlingen och många andra runt om. 

– Nu är han 28 år. Gud har verkligen burit oss igenom det här med sjukdomar. Det är jag jättetacksam för, säger hon. 

Större delen av sina drygt tjugo år i Sverige har Florence bott i Heby utanför Uppsala, där hon i dag arbetar med att utbilda människor inom demensvård. 

Att hon fick jobbet ger hon Gud äran för. 

– Jag var jättetrött och nära att gå in i väggen och bad till Gud om ett nytt jobb. Då såg jag en annons för det här jobbet, men tänkte att det är ett jobb som jag inte kan få. 

Sista ansökningsdagen påminde hennes dotter om jobbet. 

– Jag sade till henne att ”om jag får det här jobbet så är det bara tack vare Gud”. Och bland 26 personer som sökte fick jag jobbet! Det var bara Guds hand i det. 

Numera är hon även aktiv inom lokalpolitiken, där hon sitter i kommunfullmäktige och är ersättare i vård- och äldreomsorgsnämnden samt i kommunstyrelsen i Heby kommun.

– Jag ser att Gud har ett syfte för mig även där, och jag får vara med och be för både ledare och kommunen, säger hon. 

Under intervjun återkommer ofta detta med bön, för gång på gång har Florence fått se vilken skillnad det faktiskt kan göra.

– Det finns kraft i bön, det är jag övertygad om. Men vi ska inte be bara för bönen i sig, utan för att göra det till Guds ära. Det är min nyckel.

Nu efter sina två decennier i Sverige kan Florence se hur Gud använt henne på olika sätt i landet, och hon är övertygad om att hon är precis där hon ska vara. 

– Jag trodde aldrig att jag skulle vara där jag är just nu. Det är enbart tack vare Gud. Han har varit trofast.