Jesus hjälpte Michael Nyborg ut ur 25 år av missbruk

Uppväxten i Värmland var egentligen lugn och ganska normal för Michael Nyborg. Det var först senare, i 20-årsåldern, som problemen började accelerera för Michael, som fram till dess mest druckit på helgerna och rökt lite hasch.

– Jag klarade jobbet ganska hyfsat först. Men det fanns där, det att jag var på väg åt ett visst håll, säger han.

Det var när amfetaminet kom in i bilden som det blev annorlunda. Michael fick svårt att klara av jobbet, och drickandet ökade i omfattningen. Från 22 års ålder missbrukade han på daglig basis.

– När jag tog amfetamin kände jag mig nästan som en kung. Att ha kontakt med familj eller kompisar blev sekundärt, man orkar inte hålla ihop relationer och sådana saker. Det är amfetaminet som blir det viktiga, säger han.

Under flera år var drog- och alkohol­intaget hans huvudsyssla, och han finansierade det egna bruket genom att själv sälja narkotika. Efter några år togs han in på ett behandlingshem.

– Det var första gången jag tänkte att jag skulle förändra mitt liv. Det blev inte så utan det tog ny fart igen, men någonstans fick jag smaken på att det kanske finns något annat.

Alla de Michael umgicks med var miss­brukare.

– Det är nog 40–50 personer som jag har haft någon form av relation till som inte är i livet i dag, som dött på grund av miss­bruk. Men man blir så avtrubbad och så van vid att ”det är så det ser ut i livet”. Man blir lite berörd – och så var det bra med det. Det blir en vardag, säger han.

Samtidigt började en känsla växa fram inom honom: att han själv inte skulle fylla 30 år.

– Det var så många runt om mig som dog av missbruk och jag tänkte, utifrån den nivån jag var på, att det är nog så här det blir för mig också. Jag kommer nog inte bli äldre. Jag såg ingenting framåt.

Hur påverkade den känslan dig?

– Man sörjer, det gör man, men man bryr sig samtidigt inte riktigt. Man tar det med jämnmod på något sätt. Man tänker: ”Det här blev min resa.”

I 28-årsåldern var Michael återigen inne på ett behandlingshem och träffade samtidigt en kvinna som fick honom att flytta från Värmland till Öland.

– Det funkade periodvis. Jag kunde klara att vara drogfri i åtta–tio månader, men sedan sumpade jag allt på några dagar. Så höll det på i några år, berättar han.

På Öland mötte Michael en socialsekre­terare, som vid varje besök som Michael gjorde på socialtjänsten tog med honom in på sitt rum för att prata.

– Där satt vi på varsin stol snett mitt emot varandra och med tända ljus. Han kunde skaka på huvudet och säga: ”Jag vet inte var jag har dig. Du är inte lik dem på parkbänkarna och du är ingen Svensson. Du raserar så mycket, men jag högaktar dig för att du försöker bygga upp det igen.”

Vad Michael inte visste då var att social­sekreterarens fru var kyrkoherde, och kanske var det så att de brukade be för honom, resonerar Michael i dag.

– Han sköt in saker i mig om att det fanns något annat än det jag höll på med.

De sista två åren på Öland blev dock kaosartade. Det blev ännu mer amfetamin, och Michael dömdes till några fängelse­straff på uppåt tio månader. Han lämnade sedan Öland och hamnade i Västervik, följt av Vimmerby.

Även där hade han ett förhållande en tid, men han fick ingen nyckel till lägenheten och blev ofta utslängd, vilket gjorde att han fick hitta platser att sova utomhus.

– Där i Vimmerby var jag som trasigast, som mest sliten, minns han.

Men det var också här i Vimmerby som hans livsresa skulle komma att ta en ny vändning. 

I en kyrka fanns ett nattkafé, där man hade suttit en kväll och bett för att någon skulle komma dit för att söka kontakt. Och så kom Michael.

Via kaféet fick han höra Arne Möller, som hade startat LP-arbete i Vimmerby, berätta om sin livsresa från missbruk till Jesus – något som berörde Michael.

– Arne började berätta om sitt liv och sin resa och någonstans där började jag fundera på att ta tag i mitt liv, berättar Michael.

Det tog några ytterligare år, men sedan sökte Michael sig till LP:s Hagaborgs­hemmet på Öland, med en stark längtan inombords.

– Jag brukar säga att jag inte åkte dit för att bli drogfri och nykter – jag åkte dit för att bli frälst! Det var det det handlade om för mig.

Besöket på LP-hemmet blev livsförvand­lande för Michael, som sedan återvände till Vimmerby som en ny människa. Vid en konferens i Viebäck 2003 sade han sedan ja till Jesus på riktigt.

– Det var egentligen inte meningen att jag skulle komma till konferensen, men jag blev övertalad att följa med och där blev jag frälst. Det var tajmat från Herren.

Efter 25 tuffa år av missbruk, från 18 till 43 års ålder, fick Michael nu lära känna Jesus.

Han berättar hur han tidigare alltid kikade in i bilar han passerade för att kolla efter värdesaker, och tittade efter övervaknings­kameror så fort han klev in i en butik. Men nu kunde han inte ens plocka upp en 20-lapp som han hittade på gatan.

– Jag märkte hur saker och ting rördes om. Det blev annorlunda. Det var något som skedde inombords som även genomsyrade utåt.

– Det nya livet öppnade också upp en ny värld av möjligheter. Nu kunde jag ha relationer med barn och barnbarn, få utbildning och allt sådant som tidigare varit helt omöjligt för mig. Det fanns en hel värld för mig att få finnas i och vara en del av.

Efter att ha blivit frälst tänkte Michael att han aldrig skulle arbeta med missbrukare – det skulle bara innebära bekymmer. Men blott fem år senare klev han in i just ett sådant arbete, och har nu arbetat med missbrukare i 16 år. 

I dag är han dels regionledare inom LP-verksamheten, dels social pastor i en församling i Västervik.

– Man får finnas där för folk även när det gungar och säga till dem att vi försöker på nytt om de faller. Jag försöker pusha folk. Jag får så in lite frön här och var, och får prata om att det finns en väg som kan lösa deras problem. 

Mycket i arbetet är en igenkänning från Michaels egen långa tid i missbruk. Hans önskan är att få vara en del i människors förändring, precis som möten med människor var betydelsefulla för hans egen del.

– När jag tittar tillbaka ser jag flera som gjorde avtryck i mitt liv och som jag har burit med mig, även om jag kanske inte alltid tänkt på det alla gånger. Ibland behöver man få lite perspektiv för att se de sakerna.

I dag har Michael varit drogfri i drygt 20 år.

– Det är bara nåd alltihop, bara tacksam­het, säger han och summerar: 

– Jag landar alltid i att det var någon som sökte mig: Herren. Det är någon som har hållit sin hand över allt och som har velat ha en relation med mig.