”Jag lever i visionen min farmor fick som 14-åring”

Ulrika Kallin Eriksson

• Ålder: 58 år.
  

• Familj: Tre söner (31, 29 och 21 år).

  Bor: Kärrsjö, utanför Örnsköldsvik.
• Sysselsättning: Verksamhets­ledare för Hoppets Stjärna, fritidspolitiker för KD
• Intressen: Sång! Sjunger i Örnsköldsviks kyrkas motett­kör sedan drygt 20 år tillbaka.
  
• Mest aktuella land för Hoppets stjärna: Haiti är alltid aktuellt. Det är ett av världens fattigaste länder, och vi är enda skandinaviska organisation som finns där.

Vi träffas i Hoppets stjärnas lokal i den lilla byn Kärrsjö utanför Örnsköldsvik, i den gamla ladan som byggts om till kontor. Familjens gård har sedan årtionden varit centrum för såväl tält­mötes­kampanjer som humanitära insatser. 

Ulrika bjuder på kaffe i en soffgrupp som står där gårdens djur en gång huserade.


– Det var här i lagår’n som allt började, det var hit farmor gick för att be samtidigt som hon mjölkade korna. Precis här satt hon, säger Ulrika och slår ut med armarna. 

När Hoppets stjärnas verksamhetschef, Ulrika Kallin Eriksson, ska berätta om sitt liv börjar hon två generationer tillbaka.

– Farmor fick en kallelse till missionsfältet när hon konfirmerades vid 14 års ålder. Men åren gick och när hon många år senare väntade sitt andra barn, med en make som inte delade hennes tro, insåg hon att det inte skulle bli någonting av de storslagna planer som Gud visat henne. Den insikten gav djup ångest, säger Ulrika. 

– Hon har berättat hur hon gick ut på gården, ropade till Gud om förlåtelse, lade händerna på sin mage och förkunnade att barnet som skulle födas fick ta över kallelsen. Barnet skulle få göra det hon inte kunde göra.


Barnet i magen var Erik Gunnar, Ulrikas pappa.

– Farmor kanske inte var så pedagogisk, som under hela pappas uppväxt berättade för honom att han skulle bli missionär och att hans liv var vigt åt Gud. Pappa revolterade, och det rejält.


Ulrika har fått sig återberättat att Erik Gunnar var värst av alla – festade hårdast och svor mest. Han levde ett liv som var motsatsen till moderns förväntningar.


– För farmor var detta en verklig bönekamp, och den utkämpades här, hos korna.

Den som är bekant med Tältmissionen och Hoppets stjärna känner till hur det gick för Erik Gunnar, men flera år innan han vände om och lämnade sitt liv till Jesus fick hans mor faktiskt förhandsbesked under en av sina bönestunder. 

Ulrika spelar upp en ljudfil från 1985, då hennes bror hade sinnesnärvaro nog att spela in farmors egen historia; hon berättar om synen där hon blir förflyttad till ett fullsatt Filadelfia i Stockholm och ser sonen stå på estraden och predikar.

– Efter det försvann farmors vånda. Hon visste att Gud hade allt under kontroll, säger Ulrika.

Hon berättar, i kronologisk ordning, om pappas omvändelse, alla hans galna idéer, entreprenörskapet, evangelistresorna – både med- och motgångar.

Den viktigaste milstolpen inträffar när Erik Gunnar är på predikantresa i Brasilien 1969. Där möter han en kvinna med en döende pojke i famnen. 

– Hon lägger pojken i pappas armar. Han inser att det är för sent och ber: ”Gud, låt pojken dö och slippa detta lidande.” Detta var pappas andra omvändelse. Där och då upplevde han en kallelse att göra skillnad för människor i nöd. 

Visionen om en hjälporganisation var född.

Under Ulrikas uppväxt var familjelivet inte skilt från arbetet med Hoppets stjärna. 

– Alla jobbade vi där. Mamma var den som höll ordning på allt det praktiska. Pappa var visionären, men utan mamma hade det aldrig gått. Själv var jag inblandad i fadderregistret redan i tonåren.

Att hon en dag skulle ha titeln verksamhetschef var dock inget hon såg komma. Precis som för farmor blev inte livet riktigt vad Ulrika tänkt. Hon var nybliven tvåbarnsmamma när hon för sent insåg det övriga familjen länge försökt signalera: att hennes make var alkoholist. Missbruket eskalerade, och med det också den psykiska misshandeln. 

– Han slog mig aldrig fysiskt men kontrollerade allt jag gjorde, var misstänksam, manipulativ och svartsjuk. Jag blev isolerad. Jag höll på att bli galen – trodde på riktigt att det var jag som höll på att bli psykisk sjuk.


Ulrika såg ingen möjlighet att ta sig ur situationen. 

– Jag minns att jag var ute och gick med tvillingvagnen, 29 år gammal, och bad till Gud att jag innan 35 års ålder skulle ha tagit mig ur det helvete jag levde i. 

Så lång tid skulle det dock inte behöva ta.


– En dag ringde storebror Lennart och frågade om jag inte skulle börja jobba som växeltelefonist på Hoppets stjärna. Jag visste inte hur det skulle gå till, men förstod att detta var min chans. Jag och barnen kunde få bo i byns kapell.


För Ulrika börjar en ny tid. Hoppets stjärna har vid den här tiden ett 30-tal anställda och det är full aktivitet på gården i Kärrsjö. Ulrika trivs i växeln och börjar intressera sig för fler arbetsuppgifter, får hoppa in för andra och märker att hon gillar problemlösning, att lära sig hur saker och ting verkligen fungerar – att effektivisera. 

Hon berättar med stor glädje om de här åren då verksamheten växer och hon själv far som en tätting till och från grannbyn, där barnen går på dagis.

Men 2001 drabbas Ulrikas mamma, familjens stöttepelare, av cancer, i samma veva som Ulrika, nu omgift, genomgår en tuff förlossning. 

– Det påverkade mig enormt.

Men livet går vidare, så ock verksamheten. När styrelsens ordförande en dag ska presentera förslag på ny verksamhetschef är Ulrika inte alls beredd på att det är hennes namn som nämns. 

– Jag blev chockad, men antog snart utmaningen. 

Jobbet som chef har visat på personlighetsdrag som Ulrika inte visste att hon hade. 

– Jag såg saker som behövde förändras, och för en stor organisation där flera anställda berördes var det förstås inte alltid roligt, men jag märkte att det var naturligt för mig att ta beslut. 

– När jag flera år senare fick frågan om att engagera mig politiskt kände jag samma sak: först förvåning och sedan ”varför inte?”.


Den glada och engagerade chefen och fritidspolitikern Ulrika kan vittna om ett händelserikt och stundvis väldigt utmanande liv. Mycket har fallit på plats för henne, även om svärtan i livet ibland har varit lite för påtaglig, som det faktum att en av hennes söner är missbrukare. 

Någon bitterhet sipprar dock aldrig ur henne:


– Jag har varit ledsen, arg och förtvivlad, men aldrig bitter. Jag har blivit sårad, men jag kan också se min egen delaktighet i saker och ting. Allt jag gått igenom befäster Guds nåd. Med Jesus framför oss kan vi stå rena inför Gud. Det är så verkligt i mitt liv.

Ulrika fortsätter:

– Och det är aldrig kört. I dag är mina äldsta söners pappa nykter och vi har en god relation. Min son har nyligen lämnat behandlingshemmet och har fått ett arbete och en ny chans.


Och den lille pojke som Erik Gunnar bad för i Brasilien, Paulo, överlevde mot alla odds. Han kom att växa upp på Hoppets stjärnas allra första barnhem. 

När nöden breder ut sig i världen, påpekar Ulrika, måste vi fortsätta se individen – att det fortfarande är värt allt arbete för varje liten människa som får möjlighet till ett bättre liv. 

I dag är hon en del av den vision som farmor Karin fick som 14-åring.

– Gud valde ut farmor, han valde ut pappa och jag är en del av det utväljandet. Jag har ingen radikal upplevelse som dem, men deras historia är ju en del av mig, en del av oss. Jag ser det som en stor nåd.