Gazakriget splittrar ett Tyskland tyngt av historien

Utanför synagogan på Brunnenstrasse i Berlin syns inte längre några spår av den molotovcocktail som okända gärningsmän kastade mot församlingshuset för en månad sedan.

Brandbomben orsakade inga skador, men dådet var för många ännu ett slag mot tryggheten, som fått sig en rejäl törn sedan terrorstämplade Hamas massaker på civila israeler den 7 oktober.

– Framför allt är det känslan av säkerhet man hade för bara två månader sedan som inte finns längre, säger Yaakov Rabinowitz, som ursprungligen är från Atlanta i USA, men kom till Berlin för två och ett halvt år sedan för att arbeta för den judiska församlingen här.

TT besöker platsen en lördag, och journalister släpps inte in i själva synagogan på grund av sabbatens morgonbön. Rabinowitz är på väg dit med sin lilla dotter, som stolt visar upp sin glittriga sammetscape.

– Förut kunde jag gå runt med min lustiga hatt utan att fundera över vad folk tänkte, säger han och ler snett.

Attentatet mot synagogan är ingen isolerad händelse i Tyskland. Under den första veckan efter Hamas attack rapporterades 202 antisemitiska incidenter nationellt till organisationen Rias, som bevakar antisemitism. Det är en kraftig ökning jämfört med samma tidsperiod i fjol, då 59 incidenter rapporterades.

Statistik från Tysklands federala kriminalpolis (BKA) och från polisen i Berlin ger en liknande dyster bild.

I andra änden av Berlin ligger Sonnenallee, en gata som blivit rikskänd som skådeplats för flera av de propalestinska demonstrationer som urartat i våldsamheter de senaste veckorna. Här är sympatin med palestiniernas sak stark – på flera husväggar sitter slagord som ”Yallah intifada” och ”Free Palestine” sprejade.

Längs gatan strosar kvinnor i hijab bärande på tunna plastkassar proppfulla med grönsaker. Många av butikerna och restaurangerna skyltar på arabiska, och på uteserveringarna där män sitter och äter shawarma och dricker te förs få samtal på tyska.

I butikerna som säljer Palestinaflaggor och förgyllda plastminiatyrer av Jerusalems islamiska helgedomar vill de anställda inte prata med journalister. Men Diana, som är på väg till en Palestinademonstration med sin dotter, talar klarspråk om vad hon upplever vara ett hyckleri från det tyska majoritetssamhället.

– Det finns väldigt mycket hat här, väldigt mycket vrede och sorg, säger hon, syftande på invandrartäta stadsdelen Neukölln.

– Tyska staten stödjer Israel ekonomiskt och med vapen, och det gör folk förbannade.

Är du bekymrad över antisemitismen, som ökat kraftigt de senaste veckorna?

– Det är tyskarna som är antisemiter, inte vi. Vår religion respekterar judar. Det är sionismen vi är emot, säger hon, och fortsätter att hon ”inte står på Hamas sida”.

En ung man, som inte vill säga sitt namn, i en av de många små butikerna längs gatan tycker att polisen har bidragit till att trissa upp stämningen i samhället genom sitt agerande de senaste veckorna. Demonstrationer har förbjudits med hänvisning till risken för våld, och för att antisemitiska slagord har skanderats.

Även den antiisraeliska parollen ”From the river to the sea – Palestine will be free” har förbjudits av tyska inrikesdepartementet, och polisen har slagit till hårt mot manifestationer som inte hållit sig till reglerna.

– De som kastar flaskor mot polisen är idioter. Men att som polisen gör, stoppa folk i bilar med palestinska flaggor ... Det är inte heller okej, säger han.

Minnet av Förintelsen kastar långa och mörka skuggor i Tyskland, och många tyskar anser att landet har en moralisk förpliktelse att stödja staten Israel. Både förbundskansler Olaf Scholz och hans föregångare Angela Merkel har talat om detta ansvar som en ”Staatsräson” – ett grundläggande nationellt intresse.

När Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i mitten av november besökte Berlin sade Scholz på en gemensam pressträff att Tysklands solidaritet med Israel inte är någon diskussionsfråga.

Men många unga tyskar – ofta med bakgrund i Mellanöstern, men också andra, med hemvist på vänsterkanten – är tvärtom negativt eller rent fientligt inställda till Israel. I vissa fall handlar det om kritik mot Israels agerande, i andra fall åsikter som slår över i antisemitism.

Yaakov Rabinowitz är besviken på reaktionerna på Hamas attack. Han hade förväntat sig att Palestinavänner skulle medge att brottet var fruktansvärt, och därefter värja sig mot sammanblandning med palestiniernas kamp i stort.

– Men många verkar se det här våldet som legitimt. Det är väldigt nedslående, konstaterar han.

Utanför Berlins största synagoga på Oranienburger Strasse står gravljus och bilder på offren för massakern den 7 oktober. På husväggen sitter sedan 1966 en minnestavla som erinrar om fasorna som utspelade sig här under Kristallnatten den 9 november 1938, då Hitlers brunskjortor stack byggnaden i brand.

”Fasaden på denna gudstjänstlokal ska för all tid förbli en plats för förmaning och hågkomst.”

Och så i versaler:

”GLÖM DET ALDRIG.”