Evy-Ann Robertsson blev fri från mörkret på insidan

Evy-Ann Robertssons uppväxt var inte enkel. Hennes föräldrar var missbrukare, hon blev mobbad i skolan och hon fick ofta ta vara på sig själv.

Kanske är det då inte konstigt att hon upplevde ett djupt mörker på insidan, ett mörker som skulle växa sig allt större. För att döva smärtan började hon skära sig själv, och snart kom även alkohol och droger in i bilden.

Mitt i allt mörker fanns det dock ett ljus. Evy-Ann hade gått i söndagsskola under uppväxten i Halland – det var en kvinna vid namn ”tant Augusta” som körde runt med en stor Limousine och hämtade upp barnen i Åledskvarteren för att ta dem till Sennans missionskyrka – och det hade gett Evy-Ann en barnatro.

En gång när hon var sex år och var hemma med sin lillebror började han skrika något så förskräckligt där han låg i spjälsängen att Evy-Ann inte visste vad hon skulle ta sig till. Hennes lillebror var ganska tung, så hon klarade inte att lyfta upp honom, utan stod handfallen. 

Då kom hon på att hon kunde sjunga sånger som hon hade lärt sig i kyrkan för honom, så hon började sjunga ”Tryggare kan ingen vara” och bad böner som hon hade lärt sig, och vips så hade den lille somnat.

– Det var mitt första gudsmöte, berättar Evy-Ann.

De där gudsmötena skulle sedan bli något som följde henne i livet: När hon var 14 år och skulle göra ett skolarbete om pingst­kyrkan fick hon möta Guds kärlek på ett kvällsmöte; när hon var 18 år och gick ut till en sjö i skogen för att be Gud visa att han fanns fick hon uppleva hans frid; och när hon var som argast på Gud fick hon uppleva hur han kom till henne mitt i natten och fyllde hela rummet med ljus.

Det har dock inte varit en enkel väg till de där gudsmötena. Vid tillfället ute i skogen bad Evy-Ann att Gud skulle ta bort alla ärr från hennes armar, och då hon var på en kvällsgudstjänst en tid efter det sade predikanten: ”Det finns en person här inne som har bett att Gud ska ta bort dina ärr på dina armar.”

Evy-Ann kunde knappt tro att hon hade hört rätt, men gick förväntansfull fram för att få förbön. Predikanten bad – men ingenting hände. Det var då Evy-Ann blev så där fruktansvärt arg.

”Det här med Gud och tron stämmer inte!” skrek hon till sina vänner som hade tagit med henne till kyrkan.

Men så fick hon alltså uppleva hur Jesus kom till henne mitt i natten och uppfyllde rummet med ljus, och när hon tittade på sin högerarm, där hon hade skurit sig gång på gång, var ärren borta.

Vägen till en stabil kristen tro blev dock inte spikrak. Evy-Ann tog emot Jesus på det där mötet i samband med skolarbetet om pingstkyrkan, men mörkret höll ett hårt grepp om henne. På gymnasiet blev hennes drogmissbruk djupt, och hon drabbades även av anorexia och bulimi. Tillståndet blev så allvarligt att hon fick läggas in på sjukhus.

Men mitt i mörkret var det som om Gud höll sin hand över henne. En kvinna som skulle vårda henne visade sig vara kristen, och började ta sig an Evy-Ann både kroppsligt och andligt.

– Hon höll mig, bar mig och bad ”Gud som haver” och ”Fader vår” med mig.

Evy-Ann tycktes därefter bli fri från sitt missbruk, och några år senare gick hon på bibelskola, men inte heller där blev hon fri från mörkret på insidan. Hon upplevde meningslöshet, hopplöshet och sorg, och längtade dessutom efter gemenskap i en egen familj. Eftersom hon hade djupa sår från sin barndom hade hon dock svårt att släppa in en långvarig och stabil kärlek i sitt liv.

Efter tiden på bibelskolan flyttade hon till Göteborg, och där började hon döva sin smärta med något som skulle hålla henne i ett järngrepp under 21 års tid: psyko­farmaka.

Evy-Ann blev beroende och började återigen dricka alkohol. Men när hennes pappa dog var det som om hon fick nog.

”Gud, jag vill inte leva så här! Jag vill bli fri!” bad hon.

Kanske var det Guds svar, men hur som helst fick Evy-Ann för sig att kontakta en själavårdare. Snart hade hon kontaktat en kvinna som hon blivit rekommenderad, men denna kvinna gav henne ett till synes barskt svar: ”Jag kan inte själavårda någon som går på droger.”

Evy-Ann hade ingen aning om hur hon skulle kunna bli fri från ditt djupa beroende av de antidepressiva läkemedlen, men hon såg ingen annan utväg än att försöka.

För att göra en lång historia kort upplevde hon att Gud manade henne att flytta till Ängelholm och börja engagera sig i bön för en församling där. Och när hon hade fullgjort detta ”uppdrag” var det som om hon klarade att trappa ner på läkemedlet.

– Det var inte lätt. Jag bad mig igenom kvällarna och dagarna. En dag när jag hade jättemycket ångest valde jag att bara sjunga, dansa och be ut olika lovsånger. Jag tror att jag höll på i sex timmar, och ”svisch” så kom plötsligt Guds ande över mig.

Efter den här händelsen flyttade Evy-Ann till Uddevalla och fick den själavård som hon först blivit nekad till. Nu började ett arbete med förlåtelse, brytande av bindningar, avsägelse av ”alkoholens ande” och genomgång av upplevelser från uppväxten.

Och i dag är Evy-Ann fri från både läkemedelsberoendet och mörkret på insidan.

– I dag kan jag känna alla känslor som varit blockerade av medicin. I dag kan jag känna djup glädje.

Evy-Ann är med i församlingen Fristaden och har där funnit den gemenskap som hon alltid längtat efter. Hon hjälper till med matsamlingar för äldre och utsatta personer, och får på så vis hjälpa andra som befinner sig i svåra situationer.

Hur gick dina tankar när det var som värst?

– Då ville jag inte leva. Jag har försökt ta livet av mig många gånger, men inte lyckats.

Vad var avgörande för att du skulle bli fri?

– Att jag ville bli fri, ville bli hjälpt. Och att det funnits trossyskon runt mig hela tiden.

Ytterligare en aspekt som Evy-Ann lyfter är att förlåta personer som har orsakat sår i ens liv. Själv har hon förlåtit både sin mamma och sin pappa, och därefter fått uppleva hur hennes mamma tagit emot Jesus.

Hur ser du på att många upplever att de blir hjälpta av antidepressiva läkemedel?

– Jag tror att man kan ta sådan medicin en tid, när krisen är som värst, men inte i 20–30 år. Annars finns det risk att man blir fast och inte kommer ur det.

Vad kan du säga till den som lever i mörker?

– Sök upp någon själavårdare – man behöver stöttning och man behöver hjälp att bearbeta det man går igenom. Man ska inte vara ensam med sin psykiska ohälsa. Sedan behöver man ”sätta sin vilja till att bli fri”, för det är en tuff process. Jag har själv bara ropat ”Jesus, hjälp mig, jag klarar inte av att fortsätta” vid flera tillfällen, men Gud har inte låtit mig gå igenom mer än jag klarar av.

Ytterligare en aspekt som Evy-Ann nämner är att våga lämna saker i sitt liv till Gud, och inte ”ta tillbaka” dem. Men när ångesten är som djupast finns det enligt Evy-Ann endast en sak att göra: sätta på lovsång. Och att ha den i gång dygnet runt.

– För mörkret klarar inte av lovsång och tillbedjan, säger hon.

Evy-Ann avslutar med att påpeka att ingenting är omöjligt för Gud – att hon kunde bli fri från den psykiska ohälsan trots att hon haft den som en följeslagare en stor del av sitt liv.

– Det finns alltid hopp, säger hon.