Carina Bergfeldt har äntligen funnit en plats där hon kan vila

Vi ska träffa Carina Bergfeldt en dag hon egentligen hade behövt ägna åt skrivande av uppföljaren på senaste boksuccén. Hur ringar man in henne egentligen? Är det talkshow-Carina, eller stora journalistprisvinnaren? Är hon utrikeskorren eller författaren? 

Så möts vi och hon är – så vanlig. Det känns inte ens som om vi tar hennes tid. Hon har lätt till skratt, är nyfiken och intresserad.

Vi adresserar ändå ämnet att ”det går bra nu”, med prinsintervju, långa köer till boksigneringar och en egen talkshow på bästa sändningstid, vars femte säsong hade premiär den 3 november. 

Trivs hon med berömdheten?

– Både ja och nej. Folk är otroligt gulliga, 95 procent är jättegulliga, försäkrar hon.

– Det jag tycker är konstigt är att jag kan lägga ut ett inlägg, till synes helt ointressant, som ändå blir en artikel i kvällstidningen.

Hon medger att hon kan känna sig jagad, men att hon inte vill klaga.

– Jag har en helt unik position och ett av de roligaste jobben i Sverige, och med det kommer mycket som man bara får ta, säger Carina.

Hon uppskattar uppriktigt människor som vill komma fram och prata, tipsa om gäster till talkshowen eller prata om något annat program på tv.

– Att inse att jag är en del av människors rutin är väldigt ödmjukande.

Den intensiva tillvaron erbjuder däremot inte mycket vila. Men tre veckors julledigt kommer det ändå att bli mellan talkshow­säsongerna som avlöser varandra. Då tar sig Carina och familjen till en alldeles särskild plats, som erbjuder julfrid. 

En vara som det inte var gott om under uppväxtåren, då julen bara var jobbig för Carina och hennes bror. Men vi återkommer till det.

Det allra första journalistiska uppdrag Carina tog sig an var en Cindy Peters-konsert i Götene. Den kyrkliga miljön var inte något nytt, hon och hennes bror gick på en del ungdomssamlingar i missionskyrkan.

– Men vi var ofta lite utanför, tillhörde inte den coola gruppen, som hon säger.

Skrivandet hade alltid varit ett av hennes stora intressen, och en dag tog den tolvåriga Carina mod till sig och gick in på Skaraborgs tidnings Göteneredaktion och erbjöd sig att hjälpa till. När hon skrivit artikeln om konserten återvände hon till mannen som gett henne uppdraget.

– Han läste och sade att det var den ”sämsta skit” han någonsin läst, berättar Carina.

I dag, ett antal år senare, är hon en som vunnit både stora journalistpriset och ”årets stilist”, också det i journalist­sammanhang. 

Var det kanske något i nobben som gav henne ett driv att fortsätta?

– Jag skulle aldrig någonsin ge cred till dem som var dumma. Det är inte tacke vare dem utan trots dem, slår hon fast, och det märks att hon funderat kring detta många gånger.

Carina har i olika sammanhang, exempelvis i ett sommarprat från 2019, berättat om en svår uppväxt, inte minst i förhållandet till sin pappa.

– Dåliga saker som du är med om som barn gör dig inte starkare, de gör dig svagare. Det gör att du löper större risk att utnyttjas, att andra ser din sårbarhet, menar hon.

– Barn som tar sig igenom svåra situationer och går vidare gör det trots det som hände dem, inte på grund av. Det gör mig tokig när folk säger något i stil med att, ”ja, men det gjorde dig till den du är” – som om jag skulle vara tacksam. Jag blev den jag blev trots det. 

Carina berättar vidare att det tog henne tio år från det att hon fick en negativ utsago om sin text till dess att hon skrev igen. Vändningen kom när en lärare på universitetet upplyste henne om att hon skrev journalistiskt snarare än akademiskt.

– Samma dag kastade jag mig över en ansökan till journalist­högskolan och kom sedan in.

Har man följt Carinas journalistiska bana kan man se att hon dras till de svåra, tunga, smärtsamma berättelserna. Hon har mött offer för skolskjutningar i USA, intervjuat dödsdömda fångar i Texas och hon var som första journalist på plats efter dådet på Utøya i Norge. 

Visst måste det finnas någon slags oräddhet i någon som tar sig an så svåra ämnen?

– Det är nog snarare där jag är mest bekväm, och då är jag ju i sådana fall feg, kontrar hon.

Hon menar att det ”fina” inom journalistyrket är att vara en grävande reporter och gå igenom tusentals dokument för att hitta det stora avslöjandet. Det har aldrig varit hennes grej.

– Jag har bara velat vara en berättare. Berätta om människors öden, svåra saker folk har tagit sig igenom.

Den orädda personen känner hon alltså inte alls igen sig i.

– Allt är baserat på skräck, jag försöker bara överbevisa mig själv och andra hela tiden att jag inte är en bluff!

Men hur går det ihop med någon som vunnit stora erkännanden och fått prestigefyllda uppdrag?

– När jag fick stora journalistpriset var jag på riktigt övertygad om att de hade ropat upp fel namn, säger Carina.

Det ständiga drivet att bevisa sig resulterar också i en slags ihärdighet. En drömintervju har länge varit prins Daniel – vilket hon inför hans 50-årsdag fick möjlighet att genomföra.

– Jag har ringt och tjatat på hovet inför varje säsong av talk­showen, och trägen vinner, säger hon i triumf.

Behöver hon alltid ha något svåruppnåeligt att sträcka sig mot?

– Ja, jag är aldrig nöjd. Det finns i min favoritmusikal Hamilton en sång om en som aldrig är nöjd. Min man brukar spela den för mig för att påminna mig om det.

Hamilton är dessutom namnet på hennes och maken Jespers son. När dessa två kommer på tal infinner sig en ny nivå av värme i rösten. ”Dansken”, som hon ofta benämner sin man i sociala medier (givet hans danska ursprung), påminner henne inte bara om att aldrig vara nöjd – han försöker också förmå henne att ta in nuet. 

Som när signeringskön ringlade sig lång på bokmässan tidigare i höstas.

– Då kom han fram till mig, tog tag i mina axlar och sade: ”Ta in det här en minut bara.” Det gjorde jag förstås inte, men han försökte.

Du talar väldigt gott om din man i alla sammanhang, har du fin support där?

– Det har jag, vilket är väldigt häftigt.

– När jag var barn växte jag inte upp med tanken på att kunna ha en förälder som var stöttande. Det var väldigt mycket fokus på krav och prestation, berättar Carina.

När hon mötte Jesper och de började prata om sina barndomar upptäckte de hur olika de var. Hon provocerades nästan av hur orädd han var för att göra fel – för henne var det aldrig okej att misslyckas.

– Men sedan förstod jag vilket härligt liv han har, säger hon och skrattar.

– Han är min största supporter, min bästa vän, min man. Det är häftigt.

Är Jesper en plats för dig att vila på?

– Det är min enda plats att vila, vilket gör den så värdefull och unik. Jag har inte upplevt den platsen förut, att kunna stanna upp och vila.

Carina berättar att Jesper sagt att han fått en mycket trevligare fru på senare år, vilket har sina orsaker. För Carina har varit arg. Länge. 

– Jag var arg på min pappa, arg på min mamma som jag inte tyckte skyddade oss tillräckligt, arg på dumma chefer på jobbet, arg generellt.

Den som gjorde att hon fick syn på sin egen ilska var en fängelsepastor i Texas vid namn Jim Brazzil. Jim arbetade med dödsdömda fångar och Carina träffade honom i research-syfte inför en artikelserie.

– Jag träffar alltså den här människan som hela sitt liv suttit och tagit emot andra människors ”gift”, som jobbat med dödsdömda fångar och som sedan han var tolv år gammal haft en annan slags dödsdom över sig. 

Jim hade nämligen en livsfarlig öroninfektion som höll på att sprida sig till hjärnan när han var tio och läkarna sade att han inte skulle leva till sin tolvårsdag. I dag har han dessutom två sorters cancer. 

Men vad Carina mötte var inte en bitter man som gett upp hoppet om godheten i världen. I stället mötte hon ett lugn, en fridfullhet och en förtröstan på den Gud han tjänat genom livet. 

– Jag blev så avundsjuk på den där coola attityden, jag ville ha den, känna den, förstå den.

Nyfikenheten och passionen att berätta tog överhanden och mötet med Jim Brazzil kom att resultera i många och långa samtal som till sist blev boken En bra dag att dö, som kom ut sommaren 2023.

Vid ett tillfälle berättade Carina för Jim om hur hon fantiserade om sin pappas begravning, hur hon skulle gå upp där i predikstolen och med sina ord slita honom i stycken. Jim svarade bara: ”Där ser man.”

Carina var förvånad över hur hennes mörka fantasier inte tycktes röra honom ett dugg. Men han hade hört allt, sett allt.

– Så sade han: ”Min upplevelse är att det finns offer, överlevare och krigare. Du har fastnat i offerrollen, för du tycker fortfarande synd om dig själv”, återger Carina.

– Och jag blev så kränkt. Kvällstidningskränkt. För han hade rätt. Jag hade fastnat och jag tyckte det var ganska ”gött” att vara fast där.

Deras samtal började handla om förlåtelse och försoning och acceptans, och Jim berättade om möten med människor som förlåtit än det ena, än det andra. Brottsoffer, som genom en lång process av medling, mött förövare och förlåtit och försonats.

– Han sade att förlåtelse inte handlar om att den som gjort dig illa ska må bättre, utan att du ska få ett mindre tryck över bröstet, få lättare att andas, att din dag ska bli lite mer värdefull och att du ska lägga mindre tid på ilska.

Carina märkte sakta men säkert att ju längre de arbetade med boken, desto mer luckrades hennes egen ilska upp.

– Jag började tänka på min pappa på ett helt annat sätt, det väcktes tankar som jag inte har tänkt på 15 år sedan jag bröt kontakten med honom.

– Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra slag i saken, men tanken väcktes om jag kanske skulle vilja prata med honom om det här.

Titeln på boken kommer av en fånge som Jim mött, som efter att ha tillbringat tio år av sitt liv inomhus i en cell, på dödsdomens dag kom ut i solskenet och konstaterade: ”I dag är en bra dag att dö.”

Det sammanfattar insikter Carina har fått i och med boken:

– Om du lever ditt liv som att det är en bra dag att dö – då kommer det per automatik bli en bra dag att leva.

– Om du säger det du ska ha sagt, inte säger det du inte borde, rensar luften med människor, förlåter det du kan förlåta, gottgör det du kan gottgöra – lever ditt liv som om det vore den sista dagen i ditt liv, så kommer det bli en bra dag att leva. Det stannade hos mig.

Insikter som alltså också fått maken Jesper att konstatera att tillvaron blivit trevligare efter att Carina skrev den här boken.

– Jag vill gärna tro att jag är en krigare nu, säger hon.

Var det Jims liv Carina berördes av under den här resan, eller var det möjligen så att hon blev berörd av Gud? Carina menar att det var Jims liv hon berördes av och att relationen med Gud varit ganska intakt i alla år. En bild hon formade redan som barn.

– Min Gud är en snäll Gud som har koll på var och en genom en dataskärm. Och när något dåligt händer, som att ens pappa slår ens mamma, eller krig eller svält, då har Gud somnat. När han sedan vaknar försöker han ställa allt till rätta.

Under en tid i livet rörde sig Carina i kyrkliga sammanhang där hon upplevde att en mycket mer straffande Gud presenterades. Men nu har hon hittat tillbaka till sin Gud vid dataskärmarna.

Bibelns Gud då? Kan det inte vara där du finner den sanna gudsbilden?

– Alltså, Jim har ju gett mig biblar och texter och så, men dem har jag ju inte läst.

Men hon pratar med Gud.

– Fast jag är ganska otacksam. Jag är en som pratar mest när jag vill något, när jag behöver något.

När julfirandet närmar sig är Carinas släkt en salig blandning av kristna, ateister och något däremellan, vilket Carina menar gör att julen inte har så särskilt många kristna inslag. 

– Jag är nog mest en kapitalist-julmänniska. Men jag går gärna på midnattsmässa, konstaterar hon.

Jul och andra högtider var under uppväxten bara jobbiga för Carina.

– Jag hade skilda föräldrar och min pappa straffade oss på olika sätt när vi var lång tid hos mamma på jul. Vi försökte förtvivlat göra alla nöjda i många år men det var bara skit.

Sedan köpte Carinas bror ett hus när han var 20 år och deklarerade: ”Det här är en fridens plats. Alla får komma hit, men då ska man bete sig.”

– För mig är julen att åka hem till Nicklas och Ida och sitta i deras hus och känna mig trygg.

Den fridens plats är också dit hon tagit maken Jesper och deras lille Hamilton under de jular de tillbringat tillsammans.

– De skulle bara våga sälja det huset, säger Carina.

De har slutat köpa julklappar och kör bara den ”elaka” julklappsleken, där man får byta paket med varandra för att få det man helst vill ha. Sedan lagar de var sin favoriträtt och gör extra mycket av det. Julen ska vara ostressig menar Carina.

Familjen är glad över Carinas framgångar och samtidigt okonstlad kring själva kändisskapet som kommer med det. Som mamma Barbro, som åker från Örebro varje vecka till inspelningen av talkshowen, sitter på första raden och bakar kakor till alla medarbetare.

– Min mamma sade till mig när Hamilton föddes: ”Jag vet att jag inte alltid varit världens bästa mamma, men jag kan lova dig att bli världens bästa mormor.”

Den fina relationen som Hamilton fått med sin mormor är en av anledningarna till att Carina – trots den inbitna utrikesreporter hon är – är mycket nöjd med en Sverigetillvaro just nu.

– Jag har dock i ett svagt ögonblick lovat min man att vi någon gång ska köpa ett hus i Texas och sitta där och äta barbecue.

Ständigt på väg alltså, mot nya mål och nya berättelser att berätta. Men numera med en plats att vila på.

– Ja, någon gång, konstaterar hon till sist.