Bara Gud kunde befria Daniel från heroin­­­missbruket

Daniel Gullqvist berättar att han redan som liten levt med en rädsla att bli övergiven. Som ett uttryck för detta blev han utåtagerande och levde med en ständig ilska och frustration.

– Redan som 14-åring började jag begå brott som bilstöld och inbrott.

Kontakten med drogerna kom i 20-års­åldern, då Daniel lade mycket tid på träning och började se sig om efter andra alternativ till alkohol.

– Jag började med anabola steroider för att få större effekt av träningen och tog amfetamin på helgerna för att ha kul. Men från att ta amfetamin någon gång ibland gick det snabbt till att det snart blev varje dag.

När Daniel var 24 år hade han börjat bli psykotisk av mixen mellan steroider och amfetamin.

I samma veva lärde han känna personer som regelbundet brukade heroin. Kompisarna var egenföretagare, hade hus och barn och verkade kunna balansera drogerna med vardagslivet.

– Det dröjde inte länge innan jag själv började testa heroin – och fastnade direkt.

Det blev början på ett missbruk som skulle pågå i 18 år.

Med hjälp av drogerna kunde Daniel arbeta och träna hårt. Därmed hade han inget större intresse av att sluta med det.

Men sedan fick han ett besked som ändrade hans syn på sitt beroende.

– Åtta år efter att jag börjat med heroin fick jag reda på att jag skulle bli pappa, något jag inte ens trodde var möjligt. Det gjorde att jag inte längre ville vara narkoman, utan jag ville sköta mig för min sons skull.

Livet blev som ett dubbelspel, med en fot i den kriminella världen och en fot i den ”vanliga”. Daniel visste inte längre vem han ville vara.

För att finansiera sina höga doser narkotika arbetade Daniel nästan dygnet runt – och för att orka behövde han drogerna.

– Jag upplevde en stark ilska mot mig själv, att jag inte bara kunde strunta i drogerna och fokusera på mitt jobb, parallellt med ilskan över att jag inte bara kunde strunta i mitt jobb och ta drogerna. Jag förmådde inte välja.

Daniel testade all den hjälp han kunde komma åt; han sökte sig till behandlings­anstalter, KBT-program, program för anonyma narkomaner (NA), buddhistiska munkar i Thailand ... Han åkte även till Tyskland för en behandling med drogen ibogain.

– Ingenting hjälpte, hur mycket jag än försökte. Jag var beredd att pröva vad som helst för att bli fri, säger Daniel.

Botten nåddes när han under ett kortare fängelsestraff blev av med alla sina pengar och sin dåvarande lägenhet.

– Jag fick bo hos en missbrukande kompis och hade förlorat allt hopp. Jag var som ”kidnappad” av drogerna och trodde inte att det fanns något kvar som kunde hjälpa mig, döden var den enda utvägen.

Daniels andranamn är Tobias, som betyder ”Gud kommer att visa vägen”. Daniel berättar hur det alltid har varit en tröst för honom när livet varit tungt.

– Jag minns att jag låg på madrassen och ropade till Gud: ”Hjälp mig, Gud. Jag dör hellre i strid för ditt namns skull än dör på det här sättet. Jag kan förstå att du inte vill hjälpa mig efter allt jag har gjort, men gör det för min sons skull, för att han ska slippa leva med skammen att hans pappa tagit livet av sig som en narkoman.”

Bönen fick honom att avvakta med sina självmordsplaner, och två veckor senare berättade en man om ett kristet behandlings­hem där Daniel kunde få hjälp omgående. Han upplevde det som svaret på sin bön och åkte dit.

– Tidigare hade jag försökt söka Gud men började plocka och blanda från kristendom, buddism och NA. Detta var första gången jag helhjärtat fokuserade på att få hjälp från Gud.

Behandlingshemmet låg ute på landet, och där fanns inga tv-apparater och inga böcker utöver biblar. Idén var att den som blev behandlad skulle vara avskärmad från omvärlden och kunna fokusera på Gud.

Ingen medicinering var tillåten, vilket gjorde att Daniel tvärt fick sluta med drogerna. Abstinensen gjorde honom mycket sjuk. Men han höll ut, även om han var nära att fly från boendet ett antal gånger.

Ett bibelord kom att betyda mycket för honom, Matteusevangeliet 7:7, om att be och söka Gud.

– Jag bad hela tiden. Jag var så desperat, ville bara komma ut ur den här ”kidnappningen” av droger och komma ifrån den här ilskan, motorn som bara ville göra sönder mig från insidan och ut, förklarar han.

– Jag var helt slut, hade inga krafter kvar att resa mig upp och försöka själv, utan jag satte hela mitt hopp till Gud.

Och Gud lät honom inte söka förgäves.

Han beskriver att han under en samling märkte en skillnad när han sjöng sånger till Gud, att han kunde sjunga av hjärtat på ett sätt han inte kunnat tidigare. Han såg som en inre bild, där lovsångerna steg upp till himlen.

Han sjöng ut namnet Jesus – och hörde en röst som sade hans namn.

– Jag tänkte att det måste vara något ljud som studsade mot väggarna i rummet och sjöng ut namnet Jesus en gång till. Och hörde mitt namn sägas en gång till och blev nästan rädd. Jag hade aldrig hört mitt namn uttalas på det sättet, det var som om den som ropade kände mig väl, och älskade mig.

Daniel tänkte att om det var Gud, så var det nog inte riktat till honom utan till den andre Daniel i gruppen. Strax därefter hörde han sitt namn en tredje gång och förstod att Gud faktiskt ropade till honom.

I den stunden rann den övergivenhets­känsla och ilska som följt honom hela livet av.

– Jag kunde plötsligt räta på ryggen igen, som varit krökt av heroinet under flera år. Från den dagen visste jag att jag aldrig hade varit övergiven, och aldrig kommer att bli det. Gud hade alltid haft koll på mig, genom allt.

I dag är det strax över fyra år sedan Daniel kom till det där behandlingshemmet, och lite mer än två år sedan han flyttade till Göteborg. Under sin tid som kristen har Daniel fått döpa tio personer, av vilka många är från akutboendet Betelskeppet, där han varit anställd som vaktmästare.

– Jag vet ju att inget annat fungerar, jag har ju testat allting, och antar att det gör det trovärdigt när jag berättar att Jesus är svaret, säger han. 

– Min son är också frälst nu och säger att han vet att Gud finns eftersom han sett vad Gud har gjort med mig. 

Läkare och psykologer som Daniel har träffat genom åren har alla sagt att han aldrig kommer att kunna leva utan medicinering för att kompensera för de skador som drogerna orsakat hans psyke. Det som skadas av långvarigt missbruk är bland annat kroppens förmåga att frambringa så kallade lycko­hormoner utan yttre hjälp.

Men även här gjorde Gud det omöjliga.

– I dag kan jag skratta och gråta på ett sätt jag aldrig tidigare kunnat. Det är tydligt att Gud bytte ut mitt hårda hjärta och skapade ett nytt hjärta i mig, säger Daniel.

Den tacksamhet han i dag känner till Gud gör att han inte kan vara tyst – han bara måste dela med sig av det Gud gjort med honom och vad som finns tillgängligt för alla genom Jesus.

– Att få uppleva Jesu kärlek har förvandlat mitt liv, hans kärlek gör det värt att följa honom.