Allan Linds liv tvärvände 180 grader

Allan Lind är onekligen en person som man lägger märke till. Hans bullersamma sätt, hjärtliga och högljudda skratt och yviga kroppsspråk väcker uppmärksamhet, i vilket sammanhang han än rör sig. En översvallande, härlig och oemotståndlig person med gott hjärta. Han gör heller aldrig någon hemlighet med att Jesus är Herre i hans liv. 

Men livet började inte så bra.

– Vi hade det rörigt hemma, sammanfattar han. 

– Min far var en charmerande person, men han hade alkohol­problem och till slut tröttnade min mor och det blev skilsmässa när jag var tre år. Jag hade en slitig barndom, vår mamma fick jobba hårt för att försörja mig och mina systrar. 

– Vi talade aldrig om kristen tro eller gick i kyrkan, men jag konfirmerade mig, för jag hade blivit lovad att få en klackring då, avslöjar Allan med ett leende.

Allan gillade idrott av olika slag, främst boxning, men den karriären stoppade hans mamma. Han visade sig också tidigt ha konstnärlig talang och var ännu tonåring då han i slutet av 60-talet kom in på konstskola. 

Detta var vid en tid då vänstervindarna blåste starkt, inte minst i kulturvärlden. Även flum och knarkromantik var en del av det.

– En snubbe kom till skolan för att varna för hasch och beskrev de effekter som ett haschrus kan ge. Men sjukt nog fick det motsatt effekt hos oss elever. Vi tyckte det lät spännande och lockande, minns Allan. 

– Samma dag gav vi oss ut på stan för att få tag på hasch, och sedan levde vi en rätt flummig tillvaro på skolan. Vi rökte hasch varje dag och menade att det tillförde en ny dimension i vårt konstnärsskap.

Allan var mitt inne i sin utbildning till teckningslärare när något hände som i förlängningen skulle vända upp och ner på hela hans tillvaro: Han träffade en tjej som han blev upp över öronen förälskad i. Maude hade varmt troende föräldrar och de såg inte den vildvuxne Allan Lind som något lämpligt parti för deras tonårsdotter.

– För att Maude skulle komma bort från mig bestämde de sig för att flytta till Kalmar. Men då hade jag redan blivit så ohjälpligt förälskad i henne att jag slutade på konstskolan och flyttade efter! berättar Allan. 

– Hennes föräldrar tjatade på oss att gå i pingstkyrkan, så det gjorde vi ibland. Maudes mamma betraktade mig nog ändå som ett hopplöst fall, för hon sade att ”om Allan kan bli frälst, då kan vem som helst bli frälst” …

Nyligen visades filmen Jesus revolution på biografer i Sverige, för en oväntat stor publik. Filmen handlar om Jesusfolket i USA – stora skaror av hippies, knarkare och andra vilsna ungdomar, som mötte Jesus och lämnade sitt gamla liv bakom sig. Denna Jesusrörelse kom också till Sverige i början av 1970-talet, då några ungdomar från USA besökte olika kyrkor i Sverige. 

Jönköping var en av platserna som besöktes.

– En busslast med kristna ungdomar från Kalmar skulle åka dit, och Maude och jag bestämde oss för att hänga på, berättar Allan. 

– I Pingstkyrkan i Jönköping var det fullsatt, så vi fortsatte till det närbelägna Huskvarna, där det skulle bli nattmöte med ungdomarna från USA. Vi kom dit i god tid och satte oss långt fram.

I filmen Jesus revolution är Lonnie Frisbee en av huvud­personerna. Denne långhårige unge man, med mycket trasig bakgrund, var en av de mest framträdande representanterna för den tidiga Jesusrörelsen i USA. Och samme Lonnie var ledare för den grupp ungdomar som besökte Sverige. 

Under hans enkla predikan börjar något hända med Allan, som han än i dag har svårt att förklara.

– Helt plötsligt står jag upp framför min stol utan att jag fattar hur det gått till. Det får mig att skicka upp en snabb bön till Gud: ”Om du visar dig så att jag fattar att det är du, så satsar jag på det här.” Samtidigt kommer Lonnie Frisbee fram till mig, lägger sin hand på mig och börjar be. 

– Det känns som om en blixt går genom min kropp. Jag kan inte stå upp längre, utan hänger på den spenslige Lonnie.

Allan beskriver upplevelsen som något ”helt outstanding” och trots att han då bara var i 20-årsåldern upplevde han en besvikelse över alla de år han förlorat för att han inte hade känt Gud. Allan, som tidigare ändå varit ganska nöjd med sitt liv, upplevde nu en stark längtan efter att få mer av detta nya liv.

– Efter den dagen har jag aldrig tvivlat på Gud, säger Allan övertygat.

– Det var ingen som sade åt mig att jag skulle läsa Bibeln, men jag fick genast en sådan hunger efter Guds ord, berättar Allan, som gick en bibelskola i Malmö några månader. 

– Jag slutade direkt med att teckna och måla, fast det varit mitt stora intresse. Drogerna slutade jag också med. Det blev verkligen en 180 graders tvärvändning – släkt och vänner hängde inte alls med i svängarna, utan trodde att jag blivit galen.

Men Maude var med sin bakgrund genast med på noterna och gick med glädje in i det nya livet tillsammans med Allan.

– Jesusfolkets framtoning passade mig verkligen som hand i handske. Att jag så tvärt slutade med konsten berodde på att den hade blivit som en avgud för mig. Jag hade också blivit involverad i att använda min konstnärliga begåvning för ockulta ändamål. Nu upplevde jag att jag ville lämna allt som tillhörde det livet bakom mig, och jag började vittna för alla jag mötte om min tro.

Allan och Maude gifte sig mycket unga, och Allan engagerades snart som evangelist i flera olika församlingar. Familjen utökades så småningom med fyra barn, och ett antal år bodde familjen tillsammans med några andra familjer i storhushåll. Som flest var de 60 personer som levde tillsammans i ett stort kollektiv och hade gemensam ekonomi. Många nyfrälsta med trasig bakgrund fick där hjälp och stöd att växa i sin tro.

– Vi delade våra inkomster och utgifter solidariskt. Det fungerade bra, alla hade vi det vi behövde och kunde också göra mycket för andra. 

Kollektivet startade också ett företag, som skötte ljud och ljus vid konferenser och större evenemang, med som mest 30 anställda, utöver inhyrda medarbetare vid särskilda tillfällen. 

– Jag är så tacksam och glad för det vi fick vara med om under den tiden, säger Allan.

Tillsammans med några andra i kollektivet startade Maude rockbandet Livskraft. Under en evangelisationsresa till Rumänien fick de kontakt med en församling i staden Constanta vid Svarta havet. Den församlingen har Allan och Maude nu samarbetat med i 30 år och dit återvänder de flera gånger varje år.

– När vi inledde samarbetet 1993 var detta en nystartad församlings­plantering. Sedan dess har arbetet vuxit mycket och många projekt, både sociala och evangeliska, har dragits i gång. Vi har varit med om att starta en bibelskola, och många av eleverna som har gått den har sedan engagerat sig i olika pionjärsatsningar för att sprida evangeliet, berättar Allan.

För en så aktiv och rastlös person som Allan är inte en lugn pensionärstillvaro något lockande alternativ. På vardagarna är han och Maude engagerade i att hjälpa till med olika sysslor i de friskolor där deras son är rektor. Allan älskar barn, att busa med dem och få dem att känna sig sedda. 

Och så delar han så klart med sig av det som är hans största passion i livet.

– Jag älskar att se människor komma till Gud. Det är så många som har en felaktig bild av vem Gud är, och min stora längtan är att visa på vad evangeliet verkligen innebär. 

– Jag möter alltför många kristna som inte har rätt kunskap om Gud för att de läser Bibeln så lite. För mig har Bibeln varit oumbärlig för min andliga utveckling, ända från början. Guds ord är den säkraste grunden i livet, tillägger Allan på sitt övertygande sätt.