Vad vill Vänsterpartiet? Viktig fråga för både politik och kyrka

Sensommarens hetaste politiska debatt i Sverige har blivit om partierna och religionen – framför allt hur de ställer sig till islam och judendomen. Än en gång handlar frågan i grunden om hur man ställer sig till centrala mänskliga rättig­heter. Och än en gång är det Vänsterpartiet som, med rätta, hamnar i skamvrån.

En sida av veckans debatt har handlat om islam, efter att Ebba Busch delat ett skarpt uttalande om att totalitära former av islam inte hör hemma i Sverige och Europa. Men i stället för att stå upp för de grupper som förtrycks av militant islamism, gick S-debattörer som Annika Strandhäll och Aftonbladets Anders Lindberg förut­sägbart nog till motangrepp mot KD-ledaren. I stället för att öppet diskutera de allvarliga samhällsproblem som bokstavs­trogen islam har orsakat valde de att avsiktligt missförstå, och debatten förminskades till att handla om placering av kommatecken.

I Vänsterpartiet har både partiledare och partisekreterare i veckan tvingats ut på banan i fråga om antisemitism. Nej då, de vänster­partister som har delat klassiska antisemitiska schablonbilder på nätet hade ingen aning om att de kunde betraktas så. Nej då, det finns inte alls någon judefient­lighet inom Vänsterpartiet – deras väljare är tvärtom mer kritiska till antisemitism än alla andra! 

När politiker talar med sådant självförtro­ende som V-företrädarna gjort i denna fråga får man lätt intrycket att uppgifterna är självklara. DN:s Erik Helmersson har dock visat hur detta är en sanning med avsevärd modifikation. SOM-institutets senaste undersökning visar tvärtom att Vänsterpartiet tillhör de fyra partier där väljarna har mest negativ syn på judendomen. Vänsterns valframgång i sommarens EU-val fanns också till stor del bland de grupper som gillade partiets starka ställningstagande mot Israel. 

Önskan att behålla dessa väljare är natur­ligtvis en central orsak till att V-ledningen varit så trög i att ta avstånd från det Israelhat som frodas i partiet, där gränsen till ren antisemitism kan vara ganska suddig.

Ett bifynd i SOM-undersökningen är för övrigt hur Vänsterpartiet sticker ut även i övrigt. Partiet är det enda vars väljare är nästan lika negativa till både judendomen och kristendomen som till islam.

Detta understryker partiets kristendoms­fientliga profil, och fäster ofrånkomligt uppmärksamheten på frågan om Karin Wiborns mångåriga partiengagemang i just Vänsterpartiet, som avslöjades dagen efter att hon valts till ny kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Även samfundsledare har naturligtvis åsiktsfrihet, men frågan om en ledares lojalitet blir ofrånkomlig om man engagerar sig i ett politiskt parti – oavsett vilket. 

Frågan i Wiborns fall blir extra delikat, då hon under åtta år representerade hela Sveriges kristenhet som generalsekreterare för Sveriges kristna råd i mötet med politiker och myndigheter – samtidigt som hon var medlem i ett av riksdagens partier.

Denna omständighet väcker rimligen vissa följdfrågor bland kyrkor och samfund: Drev Wiborn i sin roll fullt ut de frågor och betoningar som den samlade kristenheten önskade, eller i vilken utsträckning har hon också letts av de positioner som hennes politiska parti drev? 

Vänsterpartiet är inte vilket parti som helst, utan har under lång tid intagit positioner i rak motsats till inte bara kristenheten utan hela väljarkåren, och partiet kritiseras nu för antisemitism och en klart svajig inställning till palestinska terrorrörelser. Vänsterns partiledning ställs därför inför vassa och rimliga frågor. 

Kanske skulle tydligare sådana behöva ställas också inom kristenheten?