Vad är det som händer med vår reproduktiva hälsa?

Uttrycket ”reproduktiv hälsa” har en tendens att dyka upp lite varstans, inte minst i skrivelser och rapporter från internationella organ som FN och EU. Påfallande ofta ska det i dessa samman­hang förstås som en oxymoron (språklig själv­motsägelse) för abort. Att idka ”reproduktiv hälsa” blir alltså detsamma som att avsluta livet på sin egen avkomma.

Men även om man bortser från denna aspekt av ordet kan man säga att vi är mitt uppe i en kris när det kommer till reproduktions­frågorna. Detta gäller såväl ideologiskt och socialt som biologiskt och hormonellt.

Om vi börjar med det ideologiska och sociala har vi i dag en generation svenskar där kvinnor och män befinner sig längre ifrån varandra på den politiska skalan än kanske någonsin tidigare. Något som självklart får konsekvenser även på området par- och familje­bildning. Att delar av feminist­rörelsen har drivits lika mycket av manshat som av omsorg om den kvinnliga halvan av befolkningen gör inte saken bättre.

Men den biologiska och hormonella dimensionen av frågan är ändå ännu mer anmärknings­värd. Faktum är nämligen att det har uppdagats betydande förändringar i den västerländska befolkningen i stort. Särskilt i USA duggar rapporterna tätt om flickor med betydligt tidigare inträde i puberteten än tidigare, och den genom­snittliga förändringen sedan slutet av 1970-talet ligger på ett helt år. Europa ligger inte långt efter. 

Samtidigt har forskare kunnat påvisa en dramatisk minskning av antalet spermier hos västerländska män, med ett tapp på mellan 50 och 60 procent mellan 1973 och 2011.

Så ja, det händer verkligen något med vår reproduktiva hälsa.

Vilka orsakerna är bakom dessa förändringar är i dagsläget inte klarlagt. Men en av flera saker som forskarna hänvisar till är de miljögifter och hormon­störande kemikalier som finns i exempelvis parfym, tandkräm, tvål och andra hygien­produkter. 

Samma förklaring har nämnts som en av flera tänkbara till den ökade förekomsten av ungdomar som vantrivs i sitt biologiska kön – så kallad könsdysfori. Inte heller här är forskningen entydig, och det är ingen tvekan om att olika faktorer samverkar.

Men då har vi ändå inte talat om den viktigaste förändringen av dem alla: det dramatiskt minskade barnafödandet. Ett stort antal länder i vår värld har i dag hamnat i ett läge där de inte är i närheten av att reproducera sig själva. Allra mörkast ser det ut i Sydkorea, där det går 0,72 födslar per kvinna. För att hålla befolknings­mängden på samma nivå som i dag skulle landet behöva en tredubbling av siffran: 2,1 födslar per kvinna.

Liknande mönster kan iakttas i andra asiatiska länder. Och då inte bara i mindre stater som Singapore och Taiwan, utan även Kina med 1,09 födslar per kvinna och Japan med 1,26 födslar.

Europa ligger inte långt efter. I Sydeuropa har födelsetalen på senare år störtdykt för att befinna sig i spannet 1,1–1,4 födslar. En liknande förändring har skett här i Sverige. Förra året hade vi färre än 1,5 födslar per kvinna – de ofta större invandrarfamiljerna inräknade – vilket enligt SCB är den lägsta siffran någonsin.

På ett fenomen som går igen i så stora delar av världen är det svårt att ge några enkla eller entydiga förklaringar. Både ekonomisk tillväxt (där man inte behöver barn för sin framtida försörjning) och bättre tillgång till preventiv­medel har nämnts.

Men ytterst måste man nog säga att det här är en existentiell fråga. Det tycks helt enkelt inte vara lika viktigt för dagens asiatiska och västerländska kvinnor (och män) att föra sina gener vidare – att vara med och bidra till släktets fortbestånd. Sannolikt spelar också bekvämligheten in här, så att barnen har gått från att vara föräldrarnas rikedom och glädje till att bli en belastning och ett hinder i det egna själv­förverkligandet.

Klart är att vi är mitt uppe i en kris när det gäller vår reproduktiva hälsa. Kan det vara ett av många tecken på att vi har skapat ett samhälle som vi, mitt i vårt materiella välstånd, inte mår så bra av?