USA-valets lärdom: Den progressiva eliten förlorade kontakten med folket

En dryg vecka har gått sedan USA-valet, och nyktra utvärderingar kan påbörjas. Republikanernas vinst av såväl Vita huset som båda kamrarna i kongressen möttes inledningsvis med chock. Hur hade hela USA mage att gå i fel riktning? Hur kunde väljarna strunta i etablissemangets larmrop om att en Trumpseger skulle innebära fascism, kaos och katastrof? 

Efteråt tycks insikten ändå börja sjunka in: Det är så här demokrati fungerar. Felet kanske inte låg hos det arbetande folket, dem som president Biden strax före valet kallade ”garbage” (skräp). Kanske var det snarare eliten som fullständigt hade missbedömt verkligheten?

En demokratisk partistrateg gjorde en klok analys i SVT av partiets brakförlust: ”Vi orienterade oss kring de postmateria­listiska värderingarna hos den välutbil­dade storstadseliten.” Partiet och USA:s övriga etablissemang blev så uppslukade av sin egen världsbild att de glömde kontrollera om väljarna verkligen ville ha mer av samma progressiva visioner, eller om de kanske allra mest önskade att samhället bara ska fungera så att vanligt folk kan arbeta och leva i trygghet. 

Samma mönster uppträdde även vid förra riksdagsvalet i Sverige. Social­demo­kraterna gick framåt bland det förmögna etablissemanget i Stockholm, men fortsatte förlora arbetarväljare. I båda länderna drev den progressiva vänstern sina identitets­politiska projekt, samtidigt som de fjärmade sig alltmer från de gräsrötter som inte har någon annan makt än sin röstsedel. 

Och då kommer de också att använda den. 

Svensk politik har i dag blivit en motsatt bild av förra sekelskiftet. Det gamla samhällets maktelit såg det då som självklart att de borde styra landet, men för varje val gick arbetarklassen framåt tills social­demo­kratin vann makten och kunde börja omforma landet. I dag har de vänsterliberala grupperna blivit den nya eliten, med krav på att just deras idéer ska utgöra mallen för hela samhället. 

Men den som har bott in sig i maktens boningar blir lätt blind för världen därutanför – det samhälle där kriminalitet och verkligt hot och hat finns, där folket inte vill ha biologiska män i kvinnlig idrott, och vill se något annat på tv än ännu fler inslag som tror sig vara kreativt normbrytande, men som bara upprepar samma provokation som tittarna redan sett tiotusen gånger.

Liknande situationer gäller i stora delar av västvärlden, och det får genomslag i väljarkåren. I EU-valet i somras gick väljarna generellt åt höger. I Kanada pekar opinions­mätningarna mot en brakförlust för den ultraliberale premiärminister Trudeau i nästa val. Och i USA tvingades eliten i Hollywood och på medieredak­tionerna inse att folket inte längre köpte deras verklighets­beskrivning. Trots alla varningsrop valde folket att inte ge Demokraterna förnyat förtroende att regera Vita huset. 

Situationen påminner om George Orwells satir Djurens gård. Efter revolutionen när djuren kör bort den förtryckande bonden lyckas grisarna ta makten. Men stegvis blir de alltmer lika den tidigare förtryckaren, tills det slutligen blir omöjligt för de andra djuren att avgöra skillnaden mellan gris och människa. 

De politiker som sade sig stå på de utsattas sida blev själva den nya eliten, och nu har USA-väljarna avsatt dem. 

En rimlig utvärdering för det progressiva etablissemanget vore att släppa sina krav på underkastelse under den egna visionen och i stället komma ner till folket och köra ner nävarna i de verkliga samhälls­problemen. Om de vänsterliberala partierna inser att de hamnat i en åter­vändsgränd kan de kanske återvinna väljarnas förtroende. 

I annat fall riskerar de att straffas ännu hårdare i kommande val.