Tittarnas stöd för Israel lyste upp ett allt mörkare Eurovision

När svenska folket röstade i Eurovision i lördags fick Israels representant, sångerskan Eden Golan, den högsta poäng­siffran: 12. Med andra ord: Trots all negativ publicitet mot staten Israel, där medier ensidigt skildrat civil­befolkningens lidande i Gaza, och trots krav på bojkott från svensk kulturelit, så lyckades ”svensken på gatan” rösta självständigt.

Säkert har många fått nog av den mobbning som riktats mot den 20-åriga israeliska sångerskan inför och under tävlingarna. Dit hör inte bara dödshoten mot henne, utan också buropen från publiken och den skamlösa frågan vid press­konferensen där en reporter undrade hur Eden Golan kände inför att utsätta människor för stora risker genom att deltaga i Eurovision.

Som om hon skulle vara orsak till protester och säkerhetshot.

Att samma Eden Golan blev helt utan poäng från den svenska juryn är än mer talande. Var månne detta ett utslag för klyftan mellan vanligt folk och kulturelit, som ju ofta är mer vänster, woke och anti-israelisk än svensken i gemen? Eller agerade juryn – bestående av personer inom svenskt kulturliv – under ett politiskt tryck, där en seger för Israel hade orsakat existentiell kris i den hårt prövade Eurovision-organisationen?

Och hur hade en hypotetisk israelisk seger påverkat de rasande massorna utanför arenan, vilka i vanlig ordning skanderade krav på folkmord av det judiska folket, det vill säga ”From the river to the sea” (från floden till havet)? En sådan palestinsk stat förutsätter ju att den judiska staten Israel utplånas. Kunde en seger för Israel i Eurovision ha blivit en tändande gnista till det regionala storkrig som många fruktar ska bryta ut i ett skört Mellanöstern?

Oavsett kan sådana motiv aldrig godtas i en tävling av så hög prestige som Eurovision.

Låt oss ändå förmoda att juryn röstade utifrån strikt musikaliska kriterier. Låt oss hoppas att detta även gäller övriga länder, där juryn i många fall gjorde Israel poäng­lösa – trots att tittarna, likt de svenska, gav Israel en 12:a i ytterligare elva länder. Har då jury­grupperna, trots allt, lite bättre omdöme, lite bättre musiksmak, än tittarna? Knappast. 

Vad omdöme beträffar levererade Euro­vision i linje med det som har kommit att bli ett signum för denna gigantiska musikfest: offentlig nakenhet, sexuellt gräns­överskridande och ockultism. Ja, Irlands bidrag kunde uppfattas som en regelrätt satansrit.

Om detta vore ett tvärsnitt av Europa är vår kontinent på väg mot kollaps. Vi må rusta militärt och alliera oss med världs­makter, men på insidan är vi tomma, helt utan mål och mening. Det är uppenbart.

Tack och lov finns helt andra krafter än de som på lördagen bars fram av kultur­elitistiska jurygrupper. I folkdjupen börjar man kanske få nog. Det massiva tittar­stödet för Israels högklassiga bidrag var ett vårtecken. Pendeln slår tillbaka. Sveriges och Europas övriga folk längtar nog tillbaka till något annat, till något som är rent, som är värdigt, som är värt att älska.

Något helt annat än det som mycket av lördagens Eurovision handlade om.