Ledare
Tårar kan inte ersätta argument
Förra veckans tårar från riksdagens talarstol är ett
skolboksexempel på hur man förstör det politiska samtalet.
Magdalena Anderssons (S) brutna röst kom som respons på statsministerns påstående om inställningen till konflikten mellan Israel och Palestina inom delar av socialdemokratin. ”Min bestämda känsla är denna: Det finns en terror-romantik i vissa S-kretsar som borde besvära S-ledaren,” sade Kristersson.
Det är ett allvarligt påstående, som inbjuder till seriös respons. Som att redogöra för läget inom partiet, erkänna eventuella problem och visa hur man tänker åtgärda dem eller, alternativt, avvisa varje uns av sanning i statsministerns påstående och förklara varför den bestämda känsla han ger uttryck för är ogrundad.
Magdalena Andersson gjorde ingetdera. Hennes respons utgick från devisen: Anfall är bästa försvar. Hon pekade ut Kristersson som moraliskt klandervärd, inte värdig att inneha ämbetet: ”Du är landets statsminister: Hur kan du göra så här?”
Anklagelsen rättfärdigades med att Jamal El-Haj, den S-riksdagsledamot som medverkat på en konferens med kopplingar till
terrororganisationen Hamas, själv har drabbats av lidande. ”Hans sonhustrus
familj utplånades för några dagar sedan i det här fruktansvärda kriget. Och du
menar att han är en terror-romantiker som står bakom Hamas.”
Starka känslor, men ett resonemang som saknar logik. För att
göra en jämförelse: Det går att uppbringa ryska krigsromantiker också bland dem
vars närstående har förlorat livet i Ukraina. På samma sätt kan
terror-romantiker finnas bland Hamas anhängare också bland dem som själva
drabbats av terrorns konsekvenser.
Det blir en fråga om vem som är anständig respektive oanständig, snarare än ett samtal om vägen vidare i en viss politisk fråga.
Magdalenas Anderssons retoriska fint är inget undantag; den
följer ett återkommande mönster som förstört mycket av den politiska debatten
de senaste decennierna. I stället för att debattera komplexa och känsliga sakfrågor
förs debatten över till motdebattörernas brist på moralisk resning. Det blir en
fråga om vem som är anständig respektive oanständig, snarare än ett samtal
om vägen vidare i en viss politisk fråga.
Med ett finare ord kallas det Ad Hominem: att angripa personen som framför ett argument i stället för att kritisera argumentet i sig.
Resultatet var möjligen en kortlivad seger för Magdalena Andersson, som slapp besvara frågan om läget inom det egna partiet. Men på sikt står såväl S-ledaren och hennes parti som den vidare politiska diskussionen som förlorare. För tårar kan inte tvätta bort de viktiga frågorna om inställningen till antisemitism, islamism och terrororganisationen Hamas.