Sverige behöver fler ”Ett barn är oss fött!”

Den kristna julen har ett självklart centrum: det nyfödda barnet i krubban. Även om just detta barn är unikt har själva händelsen – en förlossning – historiskt varit en mycket vanlig företeelse. Trenden i vår tid är dock att sådana blir alltmer av en bristvara. Sverige och världen har därför anledning att verka för fler barnafödslar.

Flera faktorer har samverkat i denna utveckling där genomsnittskvinnan föder allt färre barn. Vissa faktorer är ekonomiska, genom att företag och regeringar har skapat en samhällsmiljö där karriär och ekonomisk framgång prioriteras högre än familjebildning. Men vår offentliga kultur har också formats av medveten ideologisk påverkan. Denna kultur börjar nu ifrågasättas, vilket är mycket välkommet.

Den senaste månaden har sett en livlig debatt i spåren av SCB:s rapport om att barnafödandet i Sverige i år är det lägsta sedan statistik började föras. Varje samhälle med självbevarelsedrift borde rimligen se detta som ett problem. Det gäller dock inte det hyperindividualistiska Sverige, där kravet på oberoende tydligen alltid ska hållas högst. 

DN:s Max Hjelm representerar detta läger och menar att den västerländska civilisationens lycka alltid har handlat om att ”frigöra individer från tvingande kollektiv”. Därför går han till storms mot de debattörer som har kritiserat den familjefientliga attityden i västerländsk offentlighet och i stället velat uppmuntra unga att bilda familj.

Insikten om att vi kanske har odlat en kollektiv livslögn har dock börjat landa hos allt fler. Expressen refererade i veckan en artikel av amerikanska skribenten Melissa Persling, som i vrede kritiserat det feministiska frigörelseprojekt som stått i vägen för hennes och andra kvinnors möjlighet att uppfylla ett av livets allra viktigaste mål: att få barn.

Man behöver inte vara kristen för att inse att en människas liv är bortslösat om det enbart ägnas åt jag, mig och mitt. Men en biblisk livssyn underlättar onekligen en sådan förståelse. Om födelsetalen ständigt minskar tar en kultur långsamt sitt liv, rent demografiskt. 

Men vi begår också ett slags själsligt självmord om vi kontinuerligt försöker lura oss själva att livets mening ligger i pengar, konsumtion och upplevelser med oss själva i centrum. Att ge sin kärlek åt någon annan och att föra ett gott arv vidare till nästa generation tillhör en människas mest centrala drivkrafter. På detta plan har vår kultur tappat bort något oersättligt. 

Barnet i krubban kan påminna oss att den största fras en man och en kvinna kan meddela omvärlden lyder: ”Ett barn är oss fött.”