Statsministern tror inte på farliga lagen

”Nu är det detta förslag som ligger på riksdagens bord.”

Moderatledaren och statsministern Ulf Kristerssons (M) närmast uppgivna ord om den så kallade könsidentitetslagen visade, övertydligt, att entusiasmen inför riks­dagens votering onsdagen den 17 april är klart begränsad inom M. Liksom hos honom själv.

Ändå är statsministern och det moderata partiet, obegripligt nog, beredda att baxa igenom en, på goda grunder, brett och djupt ifrågasatt lag om självidentifikation från 16 års ålder av något så grund­läggande som personens juridiska och biologiska kön.

Man skulle kunna jämföra detta värderings­mässiga och verklighets­frånvända haveri med Social­demokraternas självspäkeri och plågsamma genom­drivande av LO:s krav på socialistiska löntagarfonder 1983, för nästan exakt 40 år sedan. Något den borgerliga fyrpartiregeringen 1991–1994 senare avskaffade.

Att den stora motståndaren till könsidentitets­lagen inom S, kvinno­förbundets ordförande Annika Strandhäll (S), väljer – eller tvingas till – att prioritera ett uppdrag i Europarådet i stället för att rösta nej i riksdagen nästa onsdag visar på allvaret i de svenska folkvaldas personligt svaga ställning.

Liksom att sannolikheten för de enda klokt agerande partierna – KD och SD – att lyckas återremittera lagförslaget till socialutskottet påtagligt minskar, tyvärr.