Saklig analys bättre än bråk om tonläge i säkerhets­politiken

Det svenska politiska året inleds med konferensen Folk och försvar. Behovet av arenor för samtal och folkbildning i dessa frågor har ökat i takt med Rysslands ökade aggressivitet mot sina grannar. De två senaste åren har säkerhetsläget i vårt närområde nått en ännu högre hotnivå – dels genom Rysslands invasion av Ukraina, och dels inför hotet från gängvåld och islamisk terrorism. 

Det är en allvarlig tid, och en allvarsam ton från landets regering är därför högst lämplig.

Svenska politiker, framför allt från tidigare regeringar, har blivit experter på att ta till bortförklaringar som ”Vi kunde inte se det komma”, ”Det var tidsandan”, och liknande ur den stora asken med ursäkter. Det hade varit befriande med en ärlig respons: att varningar inte tagits på allvar, utan att man av medvetna ideologiska skäl har gjort de kursändringar i vars kölvatten vi nu simmar.

En annan svensk expertgren är att diskutera tonläget i stället för sakfrågan. Efterspelet från årets Folk och försvar har varit just av detta kontraproduktiva slag. Kritik har framför allt riktats mot tonen från statsminister Ulf Kristersson och Carl-Oscar Bohlin, statsråd för civilt försvar. ”Nog är det väl ändå att måla den Lede på väggen att prata om att det kan bli krig i Sverige? Barnen blir ju rädda och måste uppsöka skolkurator och ringa till Bris. Eller är det rentav så att regeringen önskar sig ett krig?”

En sådan ryggradsrespons på allvarliga budskap har förstås flera orsaker. Vissa är ideologiskt motiverade och vill tona ner krigs­riskerna av försvarspolitiska skäl. Sådana resonemang spelar Ryssland helt i händerna. En sådan hållning hos en granne är den bästa försenade julklapp en stormakt med imperialistiska erövringsambitioner kan önska sig. 

Det var också den inställningen som fick svensk försvarspolitik att byta marschriktning efter 90-talets snabba nedskärningar i hopp om att krigens tid för alltid var förbi.

Denna pseudodebatt vittnar om en alltför naiv syn på historien och människan. Sverige lever i världens längsta period av fred, nu över 200 år. Vi har också präglats av nästan hundra år av social­demokratiskt och sekularistiskt styre. Båda dessa faktorer har närt idén om människan som innerst inne god, och som med rätt politiska åtgärder kan frälsa sig själv och skapa ett himmelrike på jorden.

Världen 2024 rimmar bättre med en biblisk världsbild, som säger att människan i grunden inte är god, utan fallen. Vi hoppas visserligen på en framtid där svärden ska smidas om till plogbillar. Men här i tiden råder tyvärr våldet, där den samvetslöse tar chansen att med vapen i hand ta makten överallt där han förmår.

Det hade därför varit oansvarigt och falskt om Sveriges regering hade mött media och experter med en bild av att allt står väl till, och ingen behöver oroa sig för något. Att försöka leva i en sådan illusion kan vara lockande, men det håller inte som färdplan för en regering. 

Statsrådet Bohlin gav i SVT ett klockrent svar på Morgan Johanssons sätt att förfalla till partikäbbel och prat om tonläge. Bohlin hänvisade till att Sverige har utvecklat en osmickrande politisk tradition där politiker först inte ser något och sedan ber om ursäkt för sin naivitet: ”Det är inte den här regeringens arbetsmodell. Vi pratar om de risker vi ser i vår omvärld för att kunna hantera och åtgärda dem medan tid är.”

Vi har haft alltför många år av politiker som valt välvilliga ord framför sanning. Nu är det dags att se och agera utifrån den krassa verkligheten. En sådan strategi är trots allt enda sättet att hjälpa våra barn till en morgondag där fred och trygghet råder.