Riskfyllt när stora miljöprojekt präglas av ideologisk fartblindhet

I det senaste avsnittet av Youtube programmet Hotspot utspinner sig ett mycket intressant samtal om den gröna omställningen som idag omfattar hela vårt samhälle, både på nationell och EU-nivå.

De inbjudna gästerna är Jan Blomgren, tidigare professor i tillämpad kärnfysik, och Christian Sandström, biträdande professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping.

Det som gör detta samtal extra intressant är att diskussionen inte bara stannar vid de tekniska förklaringarna till de många misslyckade miljöprojekten utan analysen dyker djupare ner till de mer ideologiska undervattensströmmarna.

Många har idag insett vindkraftverkens, och solcellernas, begränsade möjligheter att leverera framtidens energibehov i Sverige och många skakar på huvudet åt gårdagens galna beslut att lägga ned fungerade kärnkraftverk.

Men, varför dessa ständiga misslyckanden när det kommer till nya stora miljöprojekt?

Grönt stål, eldrivna lastbilar, gigantiska vindparker och nu senast Northvoltfiaskot är bara några av de många stora visioner som långt ifrån tycks leva upp till de gröna profetrösternas framtidsbeskrivningar. Varför blir det så?

Fartblindhet och bristen på motkrafter är två viktiga nyckelord som de båda professorerna lyfter fram. När alla springer åt samma håll, och när samhällsklimatet kräver politiskt korrekthet, är det bara en tidsfråga innan stora visioner kör i diket.

Visionära politiker är villiga att riskera statens pengar (läs: skattebetalarnas) för att driva igenom populära och spektakulära miljöprojekt. Näringslivet tackar inte nej till ”gratis pengar” (läs: generösa krediter) där staten tar risken och de själva får del av en framtida uppsida.

När sedan stora delar av den granskande mediabevakningen uteblir av ideologiska skäl, fångade av tron på domedagsprofeternas hot om jordens snara miljöundergång, ja då applåderar journalisterna snarare än kritiskt granskar gröna fantasibubblor.

Men forskarna då? Var finns den vetenskapliga motkraftens varningar för dessa gröna luftbubblorna? Det sorgliga svaret är att de stora forskarpengarna, de framtida professorsutnämningarna, går främst till dem som springer åt samma håll som alla andra. Även akademiker tänker på sin karriär.

Blomgren och Sandström efterfrågar mer av sunt kritiskt tänkande när det gäller gigantiska miljöprojekt. Varför måste de politiska visionerna, och de ekonomiska incitamenten, vara så gigantiskt stora? Ekonomiskt dopade projekt förstör sunda välbeprövade företags principer där de små stegens förbättringar är en nyckel.

Finansmannen Mats Qviberg är inne på samma linje när han i en debattartikel i Dagens industri (10/7–24) påpekade galenskapen av politiker som leker företagsledare och företagsledare som leker politiker.

Utan motkrafter kliver till slut verkligheten in och sätter brutalt stopp för fartblinda visioner.

Det är mycket fascinerande att ta del av Hotspot-professorernas analys av styrkan i det konservativa steg-för-steg tänkande i kontrast till det idag mer rådande vi-satsar-allt-nytt revolutionära paradigmet.

Idag råder närmast neo-marxistiska tankevindar i stora delar av västvärlden och det genomsyrar många områden. Ut med det gamla. Riv statyerna. Riv könsmurarna. Kulturrevolution pågår. Maktfrågan viktigare än sanningsfrågan. Tysta kritikerna. Alla måste tycka lika.

Jan Blomgren tog resonemanget ett steg djupare när han hävdade att i ett samhälle där den individuella gudstron råder är det inte lika lätt för makthavarna att okritiskt få med sig folket på diverse fartblinda visioner.

Tron på en ”högre makt” skapar individer som står mer fria i relation till både politiska och ekonomiska auktoriteter. Är det inför Gud man ytterst står ansvarig vågar man säga till kejsaren att han är naken.