Riksdagspartier: Lyssna på vetenskapen i transfrågan!

Vid några tillfällen har riksdagen fått ta ställning till förslag som på ytan beskrivs som självklara frihetssteg, men i realiteten är djupt moraliskt eller medicinskt kontroversiella. Sådana förslag har normalt initierats via utskotten med fri röstning i kammaren – inte som regeringsproposition med normal partipiska. 

Denna vår står riksdagen inför just en sådan process, med förslag om att trots en hel kör av varningsklockor vilja sänka gränsen för juridiskt könsbyte. Riksdagens partier gör därför väl i att lyssna mer till professionens och forskningens varningar än till transrörelsens propaganda.

I frågor där så olika opinionsröster som Socialdemokraternas kvinnoförbund och medicinforskaren Agnes Wold gör gemensam sak med konservativa skribenter finns det anledning för liberala politiker att verkligen tänka efter innan man genomför dramatiska steg in i en okänd framtid. Transfrågan kopplar samman progressiva röster över ett brett politiskt fält, från Vänstern till Moderaterna, men de gör det under den gemensamma nämnaren att de drivs mer av känslor än av vetenskaplig evidens.

Kristdemokraterna och Sverige­demo­kraterna har gjort helt rätt i att hindra de radikala krafterna i Moderaterna och Liberalerna från att lägga fram detta som regeringsförslag. Nu är det tid för alla kloka krafter i alla partier att besinna sig och våga göra den avvägning av fördelar och risker som görs i övriga, mindre ideologiskt laddade politiska ärenden. 

KD:s grundhållning i frågan är lika lätt i begriplighet som det är tungt i sak: Det juridiska könet ska stämma ihop med det biologiska.

När tidigare progressiva språng har tagits i politiken, exempelvis abortlagen och lagen om homosexuella partnerskap, var det att införa något nytt som inte tidigare prövats. I transfrågan handlar det dock om något som redan har prövats och lett till ödesdigra konsekvenser för en stor mängd människor. En vetenskaplig utvärdering av könsalternerande behandlingar i Sverige, Finland och England visar att erfarenheterna från dessa ”sträcker sig från okända till negativa”. 

Till skillnad från andra ideologiskt motiverade experiment är detta alltså inte en situation där lagstiftaren kan våga språnget i hopp om att det kanske går bra. I det här fallet har vi redan fakta på bordet. Vi vet att transideologin redan i dag har lett till ett stort lidande, som högst troligt kan förvärras ytterligare över tid. 

Varje ansvarstagande politiker borde därför ha närmare till nödbromsen än till gasreglaget i det här läget. Tranståget behöver stoppas, inte öka farten ytterligare nerför branten.