Reinfeldts bryderier väcker ingen avund

Fredrik Reinfeldt har ingen enkel uppgift. Uppdraget som statsminister är en utmaning i varje tid, men kanske särskilt nu. Vid sitt parti­ledartal i ett soldränkt och tillika sprängfyllt Almedalen, målade Reinfeldt med den stora penseln. Han lyfte fram frågor som befolkningstillväxten i världen och den alltmer åldrande befolkningens ekonomiska konsekvenser för pensionssystemen. Och så vidare. Med utgångspunkt i de stora resonemangen, sökte han sedan att motivera arbetslinjen. Fler måste arbeta mer, konstaterade han. Mantrat känns igen, men nu var det något allvarstyngt i budskapet. Det verkade som att han ville signalera något i stil med: ”Många svåra beslut, som är föga populistiska, är att vänta”.
Svåra beslut kräver ett tydligt och modigt parlamentariskt underlag, som inte söker vinna kortsiktiga politiska poäng. Det gör Reinfeldts uppgift än svårare. Han leder en minoritetsregering och tvingas förlita sig på stöd av oppositionen. I någon form. Många små partier som balanserar på fyraprocentspärren är inte ett drömscenario för en statsminister i behov av att fatta långsiktigt hållbara beslut. Småpartier i behov av stöd vill oftast inte offra sin egen popularitet – eller kanske rentav sin existens – på ädelmodets altare. Trycket från Reinfeldt på samarbetspartierna lär därför inte minska i takt med att de svåra besluten ska fattas, utan snarare öka.