Rätt och sanning dyrköpta skatter i kriget Israel–Hamas

Man kunde kanske ana att kriget mellan Hamas och Israel skulle gå in i en lugnare fas efter mer än 100 dagar. Men i fråga om reaktioner har temperaturen snarast ökat. När känslorna svallar är det extra viktigt att bibehålla en faktamässig och moralisk kurs. Och här finns fortfarande stora brister – även här i Sverige.

Från muslimskt dominerade grupperingar, men även från radikala vänstergrupper, skallar ropen vidare om ett Palestina ”från floden till havet”. Det är anmärkningsvärt att politiker och medier inte reagerar starkare på detta budskap, som ju är allvarligare än en snärtig slogan. Det är liktydigt med palestinsk överhöghet över hela det område där Israel i dag finns – i praktiken en andra Förintelse.

I spåren efter Hamas ohyggliga dåd i höstas har sedvanliga konspirationsteorier växt upp som svampar bland enögt propalestinska röster. Återkommande drag bland dessa är att inga civila israeler dödades av palestinier, att dådet avfärdas som israelisk propaganda, eller att det egentligen utfördes under israeliskt befäl. 

Föga förvånande har dessa uttryck för ”fejknews” också följts av en ny våg av förnekelse av Förintelsen. Att sådant kan ske i vår tid är ett verkligt underbetyg för de informationssatsningar som tycks ha fallit platt hos just de grupper där behovet varit allra störst.

I realiteten är Förintelsen ju synnerligen väl belagd genom kvarlevor och vittnesmål från både offer och i viss mån även gärningsmän. Hamas massmord i höstas är också ett av historiens mest väl­dokumenterade brott, genom alla de film­kameror som mördarna själva bar med sig. 

Men när antijudiska stämningar får råda tycks själva verkligheten spela mindre roll och avskyn tar över all sund faktavärdering. Vi vet att detta förekommer bland öppna antisemiter. Men etablerade medier borde har en sådan journalistisk urskillning att de förmår sätta upp nödvändiga granskningsgaller. Tyvärr sker detta alltför sällan.

Men vi ser också uttryck där starka känslor kombineras med sanning och rättmätig moralisk vrede. I måndags lyckades anhöriga ta sig in i finansutskottet i Knesset för att kräva att politikerna gör mer för att få hem gisslan. Demonstranterna tog inte till våld, de for inte med osanning, men de krävde det som varje rättskännande medborgare borde bejaka – inte bara i Israel utan i varje demokratiskt land.

Offren för Hamas brott förtjänar omvärldens fulla stöd. Denna dimension hade utgjort en självklar utgångspunkt i en Hollywood­film om en operation av det slag som inleddes den 7 oktober. De fångnas rättmätiga rop på frihet försvinner dock alltför ofta i nyhetsrapporteringen. Det gav därför ett välkommet perspektiv att få se den ultraortodoxe utskottsordföranden skymta förbi i media och förklara att politiken gör allt för att uppfylla familjernas krav på att föra hem de fångna i frid – shalom. 

Alla rop på vapenvila framstår vid första anblick som berömvärda. Dessa rop tycks dock endast uppträda när Israel besvarar palestinska våldsdåd. Att få slut på den pågående spiralen av våld och död vore förstås önskvärt. 

Men skulden för det lidande som har drabbat civila på båda sidor vilar på Hamas. En långsiktig fred uppnås inte genom att våldsmän tillåts mörda och kidnappa och därefter komma undan med det. Den nås när skyldiga ställs till svars, och när terrorrörelser som Hamas avväpnas så att de aldrig mer kan sprida skräck och död. 

En sådan process är mycket svår, och det gäller alla parter. Men historiens domstol kräver att den genomförs. Och då behöver världen orka stå fast i en uthållig strävan efter sanning, rätt och långsiktig shalom.