Problematiskt med den politiska partiskheten i SVT:s Agenda

Nyhetsprogrammet Agenda hör enligt min mening till de mest intressanta i SVT:s tablå. De ämnen som tas upp brukar vara högaktuella, och formatet gör det möjligt att borra djupare i tematiken än i övriga nyhetssändningar. Det finns bara ett stort problem, och det är att reportrarna så ofta framstår som partiska. 

Detta tar sig många olika uttryck. Det mest uppenbara är den aggressivitet med vilken man tenderar att nalkas företrädare för den borgerliga regeringen. (Tonläget var betydligt mindre aggressivt när Sverige styrdes av S + MP.) Liksom att de frågebatterier som levereras tycks synkroniserade med oppositionens partikanslier. Och mer subtilt: Genom att rimliga följd- och motfrågor inte ställs.

Framtida forskning får utvisa huruvida Agendas vänsterliberala lutning går att säkerställa. Men ett tydligt exempel på partiskhet har redan uppmärksammats i flera medier – nämligen när man den 18 februari tog sig an könsgapet i fråga om politiska sympatier bland våra unga vuxna. 

Ämnet är högintressant, men programmet misslyckades totalt med att opartiskt beskriva problemet. Först och främst genom att det enda som diskuterades var männens politiska sympatier (som drar åt höger) medan kvinnornas lutning åt vänster förbigicks med tystnad. Men också genom att en internationell fadersgestalt som Jordan B Peterson buntades samman med den sexistiske influencern Andrew Tate – som vore de företrädare för samma ideologi.

Gäst i studion var Lucas Gottsén, professor i barn- och ungdoms­kunskap. Han hänvisade bland annat till att många män tycker att ”feminismen har gått för långt”, vilket han med ett roat leende avfärdade med att det ju inte är feminismen som ligger bakom att killar har lägre snittbetyg och i lägre grad pluggar vidare. 

Och det är förstås sant. Men som analys betraktat är det ändå lövtunt. För det som provocerar med feminismen är ju i detta sammanhang att den så ofta placerar skuldbördan för den här världens elände på männen, med därtill hörande uppmaning till den kvinnliga halvan av befolkningen att kompensera för historiska oförrätter. Och i en tid där makt­förhållandena för ”vanligt folk” är de motsatta – där det är männen som marginaliseras på såväl jobb- och studie- som relationsmarknaden – blir det faktiskt ganska rimligt att känna att ”feminismen har gått för långt”.

Målsättningen för det svenska samhället måste därför ligga på att hitta win/win-lösningar, där båda könen känner sig sedda och tagna på allvar. Bara då är det realistiskt att könsgapet kommer att minska.