OS-invigningen bjöd på ett apart och sorgligt inslag

Ett spektakulärt inslag under fredagens OS-invigning har väckt reaktioner världen över. Av många har verket tolkats som en travesti över Leonardo da Vincis målning ”Nattvarden”, och arrangörerna har därför tvingats be katolska kyrkan – och alla andra som tagit illa vid sig, alltifrån Elon Musk till Alice Teodorescu Måwe – om ursäkt.

När det gäller vad som gestaltades i Paris går dock meningarna isär. Ann Heberlein skriver i en kommentar i Svenska Dag­bladet att kritikerna helt har missat konstverkets innebörd. Vad det i själva verket visar, säger hon, är en kärleksmåltid till guden Dionysos ära, vilket i sin tur ska anspela på Friedrich Nietzsches tal om ”apollonisk och dionysisk” som två mot­stridiga krafter – en konstruktiv och en destruktiv – där det är vår ovilja att bejaka det dionysiska som är orsaken till att vår västerländska kultur är sjuk.

Att detta filosofiska finlir gick över huvudet på majoriteten av alla invignings­betraktare är inte konstigt. Vad de såg var i stället en travesti på Jesu sista nattvard, där ett antal lättklädda artister, av vilka flera i drag-utstyrsel, poserade vid ett långbord med en kvinna med vad som liknade en gloria som huvudbonad i mitten. Och som grädde på moset: en likaledes lättklädd, blåmålad man på ett stort serveringsfat. 

Kvinnan skulle alltså, om Heberlein har rätt, symbolisera Apollon och den blå­målade mannen vinguden Dionysis. På något outgrund­ligt sätt skulle konstverket även göra åskådarna ”medvetna om det absurda i våld mellan människor”.

Det konstnärskollektiv som låg bakom scenen har erkänt att en inspirationskälla var just Leonardo da Vincis målning. Och det är som bekant inte första gången som denna figurerar i ett mer eller mindre tveksamt sammanhang. En tydlig parallell är Elisabeth Ohlsons omtalade fotografi, även den gången med transvestiter som stand-ins för Jesu lärjungar.

I ljuset av den nietzscheanska tolkningen av dramat ska vi kanske inte göra för mycket av de hädiska elementen i konst­verket. Kanske var det i första hand en hyllning till dekadensen, fyllan och den sexuella promiskuiteten.

Men oavsett vilket är det förstås ett både apart och sorgligt inslag i en ceremoni vars syfte är att fokusera på sport och på den enhet i mångfalden som OS förkropps­ligar. 

Till saken hör också att Nietzsche hade fel: Om det är något som det senaste århund­radet har förstört den europeiska kulturen, är det ju dess ogenerade hyllningar av de dionysiska idealen.

När den berömda katedralen Notre Dame höll på att brinna ner för några år sedan var det många som i det såg en symbol för en kultur som gjorde upp med sitt kristna arv. Nu har vi fått en likartad symbol från samma geografiska plats. 

Låt oss be att Europa i stället ska vända tillbaka till den Frälsare som i nattvarden säger: ”För dig utgiven! För dig utgjutet!”