Om att ”tilldelas ett kön”

Det pratas mycket i dagarna om förenklade juridiska könsbyten. Partierna M och L vill fortsatt köra över den medicinska expertis som varnar för att förenkla könsbyten. KD säger nej. Inom S råder lätt kaos i frågan eftersom tidigare förespråkaren för lagändring, ex-socialminister Annika Strandhäll, har ändrat sig och förespråkar eftertänksamhet.

Den del av frågan som jag skulle vilja kommentera just här är den modefras som används av snart sagt alla som förespråkar enkla och snabba könsbyten: huruvida man känner sig hemma i ”det kön man har tilldelades vid födseln”.

Det stämmer visserligen rent juridiskt att man ”tilldelas” ett kön vid födseln så till vida att vårdpersonalen gör en slutsats utifrån barnets könsorgan och registrerar det som antingen pojke eller flicka. Knappt någon hävdar däremot att könstillhörigheten rent biologiskt skapas just vid vårdpersonalens registrering.

Den egentliga anledningen till att det här uttrycket numera används i tusentals argumentationer är att det vill antyda att detta med kön inte går speciellt djupt. Att det bara är något vi ”tilldelats”, blivit påklistrat oss av en extern person, och att det därför inte bör vara något problem att ”tilldela om” det vid behov.

För att kunna argumentera för en snabb och smidig sådan reglering behöver det betonas hur ytlig könsdefinitionen är och hur lättvindigt den från början placerades på en.

Den biologiska sanningen är däremot en helt annan. Kön är varken något som påklistras människan vid födseln eller något som är begränsat till fortplantningsorgan. Tvärtom vittnar människans 37 biljoner celler samstämmigt om att man antingen är man eller kvinna. Rent biologiskt utgör vårt kön en av våra mest grundläggande identiteter, något som inte kan förändras med mindre än att alla våra celler programmeras om totalt.

Det här kan naturligtvis vara en traumatisk sanning att förhålla sig till om den egna upplevelsen är att man tillhör det motsatta könet från den kropp man är född i. Här finns ett mått av smärta och utsatthet som kristna inte kan avfärda utan måste ta på allvar. Hur bra är vi egentligen, och hur bra har vi historiskt varit, på att inte bara proklamera enkla sanningar utan att verkligen lyssna till och förstå en medmänniska som upplever sig vara född med fel könstillhörighet, och hjälpa denne framåt i livet?

Men med detta sagt står det ändå klart är att det experimentella projekt som nu pågår i samhället – att helt omdefiniera biologiska sanningar, sluta säga ”pojke” och ”flicka” och se könsidentiteten som något tilldelat, påklistrat och helt flytande – inte kommer att leda till det paradis man hoppas på.

Det är en behjärtansvärd och central kallelse för en Jesu efterföljare att från hjärtat söka hjälpa en utsatt minoritet. Men verklig hjälp ges inte genom att hela samhället gemensamt förnekar det som är en objektiv sanning: att varje cell i vår kropp under resten av våra liv kommer att fortsätta hävda att vi är antingen man eller kvinna.

Detta står inte i vår makt att förändra, och leder inte till något gott att förneka.