Ogenomtänkt och orättfärdigt när Sida kompletterar sina direktiv

Sida har tagit fram ett antal principer som ska gälla för alla som tar del av våra gemensamma bistånds­medel. På det stora hela är det inga konstigheter, men som man kan läsa i en annan artikel är det en formulering som sticker ut. 

Som mottagare av Sida-medel behöver man nämligen intyga att man ”samfällt tar avstånd” från ”uttalanden eller aktiviteter som undergräver sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, såsom anti-abort­positionering” – av myndigheten definierad som ”anti-choice”. 

Organisationer som motsätter sig fri abort, eller som enligt myndighetens talesperson ”uttalar sig kritiskt om abort”, göre sig alltså icke besvär. Hur mycket man än bidrar till Sidas stolta programförklaring att ”skapa förutsättningar för bättre levnads­villkor för människor som lever i fattigdom och förtryck” är man ointressant om man inte applåderar den rådande abortlagstiftningen.

I en mening var det nog bara en tidsfråga innan den här typen av motkrav skulle dyka upp. Och alla som studerade affischerna inför EU-valet kunde se att Moderaterna gick till val, inte bara på att ”Grundlags­skydda aborträtt”, utan också med det förbluffande tillägget: ”Allt annat är fel.”

Så självsäkert är alltså vårt största regeringsparti att det slår fast att något som tidigare varit fullständigt otänkbart – nämligen ett grundlags­skydd för tagandet av liv – har blivit förvandlat till Europas moraliska plikt. Och då är det bara följd­riktigt att organisa­tioner som har uttrycker någon form av förbehåll – som kanske rentav ägnar sig åt ”anti-abort­position­ering” – behöver utestängas från bidrags­systemet.

Verkligheten är dock, som så ofta, mer komplicerad. Om man börjar med själva sakfrågan var det exempelvis inte länge sedan abort brukade vara ett självskrivet tema när man diskuterade ”etiska dilem­man” på skolans filosofil­ektioner. Uppen­barligen ska så inte att vara fallet i Moderaternas sköna nya värld.

Men vän av ordning måste också fråga sig exakt var gränsen för ”kritik av abort” ska dras. Är det den svenska 18-veckors­gränsen som är helig? Eller är det den 40-veckorsgräns som råder i vissa av Demokraterna styrda delstater i USA? Världshälso­organisationen WHO skriver i sina senaste Riktlinjer för abortvård att man om möjligt helt bör undvika lagstad­gade veckogränser för abort, eftersom de skapar onödiga begränsningar i abort­verksamheten. 

Var det någon som sade ”sluttande plan”?

För oss som kallar oss kristna finns det förstås också en annan central aspekt av det som svenska staten kommunicerar. För vad innebär egentligen de nya direktiven för kyrkors och missions­organisationers möjlighet att över huvud taget stå som mottagare av Sida-medel? 

Katolska kyrkan är, som så ofta i dessa frågor, befriande tydlig. I samband med EU-valet gick dess rättvise- och freds­kommission ut med rekommenda­tioner, där de bland annat slog fast: ”Alla barn, såväl födda som ofödda, har en särskild rätt till skydd och omsorg från sina föräldrar. En abort kränker den rätten. Katolska kyrkan lär därför att abort är en allvarlig synd, liksom det medvetna främjandet och under­lättandet av sådana.”

Så nej, katolska organisationer kommer aldrig att stå som mottagare av några Sida-bidrag.

Men vi som kallar oss protestanter då? Ja, det enklaste borde rimligen vara att säga ”tack men nej tack – hädanefter finansi­erar vi vårt bistånds­arbete på egen hand”. Ett alternativ kan vara att rättsligt försöka pröva om det är förenligt med interna­tionell rätt att sätta bejakandet av Sveriges abort­lagstiftning som kriterium för ansökan om medel till, säg, brunns­­borr­ning på Afrikas landsbygd. 

Vilken bedömning vi än gör, och hur vårt samvete än tillåter oss att agera, kan vi vara säkra på att kontraktet mellan staten och de kristna organisationerna håller på att omförhandlas. 

Som Hemmets vän uttryckte det på ledarplats härförleden, och då kopplat både till Sida- och andra statliga bidrag: ”Staten håller på att göra slut … och regeringens plan är en helt ny sorts relation mellan stat och civilsamhälle. Exemplen och de förlorade miljonerna börjar bli många. Ser frikyrko­rörelsen det som sker?”