Oförsvarlig oförmåga att ta avstånd från folkmord på judar

Judefientliga aktioner finner alltid en ursäkt: De borde inte vara just i Europa. Eller i Israel. Eller någonstans, helst. Judarna är alldeles för religiösa. Eller för sekulära. Eller för annorlunda i största allmänhet. De döljer sig i getton. Eller så tänker de ta över samhället. 

Kreativiteten är nästan obegränsad när det gäller att finna motiveringar för att ta på sig glasögon som är negativt färgade mot just det judiska folket. När antisemitismen bryter ut i världen går den alltid hand i hand med ursäktande attityder från omgivningen.

Sedan Hamas massaker den 7 oktober har hatbrotten mot judar ökat dramatiskt över världen. Detta har väckt en nödvändig diskussion om behovet av att stå upp för utsatta judar. Denna diskussion kännetecknas dock alltför ofta av olika metoder att slippa ta ställning, vilket i praktiken ofta innebär att ställa sig på antisemiternas sida. Dessa metoder måste beskrivas som moraliskt motbjudande.

Ett exempel i veckan var i USA:s representanthus, dit rektorerna för tre av USA:s mest prestigefyllda universitet hade kallats för att svara på hur de kan motverka antisemitiska utspel på sina campus. På direkt fråga om det bröt mot lärosätets etikregler att öppet förespråka folkmord på judar lyckades ingen av rektorerna ge ett rakt svar. 

I stället trasslade samtliga in sig i resonemang om att ”det beror på omständigheterna”.

Det finns nästan inte ord för att sammanfatta en sådan attityd. Det är otänkbart att en universitetsledning skulle ha tålamod med någon som argumenterade för folkmord på någon av de vanliga grupperna i den identitetspolitiska debatten. Men just när det faktiskt finns en aktuell situation där man behöver ta ställning har många förfärande nära till valet att avstå. 

Kritiken mot de tre rektorerna har varit stark från båda partierna i USA, och det vore rimligt om alla tre snarast fick sparken för denna grava brist på moralisk urskillning.

Men samma ovilja att ta ställning visar sig också bland svenska medier och politiker. Onsdagens nyhetssändningar i SVT var ett klockrent men sorgligt exempel. Ett reportage handlade om det bestialiska sexuella våldet mot judiska kvinnor vid Hamas terrorbrott den 7 oktober som nu sammanställs av israelisk polis. Men reportaget följdes därefter upp av en plump kommentar, helt utan substans eller källangivelse, om att palestinska fångar i israeliska fängelser också säger sig ha utsatts för sådant.

Som om detta inte var nog berättade samma sändning även om kippavandringen till stöd för utsatta judar, där de flesta partiledare deltog. Magdalena Anderssons (S) uttalande var talande. Hon var kritisk till antisemitism, ”men också mot det växande hatet mot muslimer och svenskpalestinier”. 

Även Ulf Kristersson tycks ha fått frågan om detta. Han förklarade att han ogärna blandade in andra saker vid en sådan här manifestation, men svarade pliktskyldigt att han också ogillade hat mot muslimer.

Ett tydligt mönster börjar framträda. Vissa väljer sådana här strategier av röstmaximerande skäl, andra av identitetspolitiska. Men vi ser i dag en oförsvarlig moralisk snedvridning i offentligheten. 

Ingen kan med bevarad heder gå på en guidad visning i Auschwitz och säga: ”Men det var ju synd om tyskarna också!” Vi kan heller inte hantera Hamas makalösa ondska med att tysta ner, försöka balansera och ge sken av en jämlik skuld, eller vägra ta det entydiga avstånd som situationen kräver. Hamas och Hitler bör utvärderas med samma moraliska glasögon. 

De som i dag tar lika mycket ställning för mördarna som för deras offer riskerar att dömas hårt och rättmätigt av historien.