Nya biskopsbrevet: bra om dödshjälp, svagt om abort

I dag håller Svenska kyrkan en överläggningsdag om sitt nya biskopsbrev kring livets början och livets slut. Detta är viktiga ärenden för kyrka och samhälle, och biskopsbrevet lyckas tämligen väl med livets slut och det allmänna etikresonemanget. 

Gällande livets början har biskoparna dock låtit samtidens värderingar styra texten i alltför hög grad. Det visar på hur den inre sekulariseringen har påverkat kyrkan, men ger också en utmaning att frimodigt ställa sig på livets sida – hela vägen från befruktning till naturlig död. 

Brevtexten har flera goda poänger. Några handlar om dubbelheten i en kristen livssyn: människan som både rättfärdig och syndare, som enskild men i behov av gemenskap. Grundprinciperna i ämnet är också relevanta: människovärdet, ansvaret, barnets bästa och rättvisan. Det är också välkommet att biskoparna så tydligt avvisar dödshjälp, och det utifrån en kristen syn på människan och samhället. 

Det alternativ de lyfter fram är ett samhälle präglat av gemenskap, där vi hjälper varandra genom livets mörka passager, och som mot slutet ger en god palliativ vård.

Allt detta är positivt, och kan bli en god kristen inlaga i pågående debatt. Biskoparnas frispråkighet i ämnet kan dock antas hänga samman med att svensk lag är på samma linje: nej till dödshjälp i alla former. Att det sekulära samhällets inställning tycks spela en roll för Svenska kyrkans position blir tydligt i frågan om livets början, för här viker dokumentet dessvärre ner sig för tidsandan.

Den långsiktiga glidningen blir tydlig i jämförelse med det senaste biskopsbrevet på samma tema. År 1951 skrev biskopskollegiet ett brev till Svenska kyrkans präster som underströk att alla kyrkliga ställningstaganden måste baseras på Guds vilja och Guds bud. Därmed betraktade texten varje barn som värdefullt och förtjänt av kärlek och omsorg, Biskoparna såg därför ”med djupaste bekymmer på den abortmentalitet, som vill giva den gravida kvinnan fritt val att föda sitt barn eller ej”.

Från detta är det ett stort språng över till 2024 års biskopsbrev, som mer defensivt skriver att kristna utgångspunkter och slutsatser kan variera. I stället för Guds bud hänvisar texten till abortlagen och vetenskapen som tongivande i abortfrågan, och slutsatsen blir: ”Svenska kyrkan menar att abort kan accepteras, eftersom det är en avgörande skillnad mellan foster och barn.”

Detta är dock en illa motiverad inställning, såväl vetenskapligt som teologiskt. Gränsen för när ett foster blir ett barn är inte vetenskapligt absolut, utan delvis godtycklig och har därmed ändrats genom åren. I Bibeln betraktas varje ofött barn därtill som människa med fullt värde, oavsett graviditetsvecka.

Biskopsbrevet beskriver hur oönskade graviditeter skapar en valsituation. Detta synsätt är främmande ur biblisk synvinkel. Här finns tvärtom många barn som blivit till stor välsignelse, även om deras ankomst inte alls varit planerad. Det främsta exemplet är naturligtvis kyrkans Herre: Jesus själv. Svenska kyrkans ändrade abortsyn kan snarare förklaras av den långsiktiga förändringen i den politiskt styrda före detta statskyrkan, som alltför ofta frågar: ”Vad säger samtiden?” snarare än ”Vad säger Gud?”

Ett viktigt historiskt perspektiv är att dagens överläggning hålls på Förintelsens minnesdag. Då mördades miljoner oskyldiga, utifrån principen att dessa ansågs sakna människovärde. Vår tidsanda resonerar på liknande sätt och avvisar som icke-människor de ofödda som i biblisk livssyn äger ett absolut värde. 

En kristen kyrka i livets tjänst borde därför värna varje människa – även den i mammas mage.