Nästa uppvaknande för svenska makthavare måste bli barn­omsorgen

Vi lever i en tid av försenade insikter. Makthavare har tvingats erkänna att de har varit naiva, ”inte sett det komma”. Det har gällt invandring och integration, kriminalitet och försvar, köns­byten och kärnkraft. 

Men på ett område fortsätter skygglapps­vandringen ännu: barnomsorgen. De senaste åren har larmen från pedagogerna i förskolorna ljudit allt högre. Stress och utbrändhet bland personalen och undermålig miljö för barnen. Även små barn kan ha ”arbets­veckor” på förskolan på 60 timmar eller mer. 

Som ett resultat går anknytning och närhet förlorad, med risk för sår och sorg i barnets emotionella utveckling som följd.

Parallellt med att Sverige de senaste decennierna gått all in på att förskola är lösningen på alla samhälls­problem (det ska fixa jämställd­heten, kvinnors lönegap och pension, barns språk­utveckling, integrationen och samhällets ekonomi), har skol­resultaten sjunkit drastiskt, fler barn har fått olika diagnoser och den psykiska ohälsan ökat kraftigt. 

Finns det ett samband? Mycket talar för det, men säkert kan vi inte veta, eftersom man i Sverige aktivt de senaste årtiondena undvikit att forska på grundläggande frågor gällande förskolan, som till exempel: Hur mår egentligen barnen som finns i denna verksamhet? Vilket pris betalar de små för vår fundamenta­listiska tro på evig tillväxt och konsumism? 

Svenska politiker som talar om förskolan tycks ofta prata om en utopisk verksamhet fjärran ifrån dagens verklighet. När förskola utmålas som svaret på integration och bristande kunskaper i svenska hos barn med rötter i andra länder, verkar man helt bortse från att väldigt många förskollärare saknar pedagogisk utbildning. Man nämner inte heller att i de utsatta områdena och förorterna – där behovet av språkinlärningen är som störst – möter barnen ofta personal som själva har stora brister i sina svenska språkkunskaper.

Framför allt tar politikerna väldigt sällan upp det faktum att många förskolor i dag sliter med att ens klara av att hålla verksamheten rullande. Förskollärarna gör många gånger heroiska insatser, med den egna hälsan i potten, men har inte getts förutsättningar att utföra de mirakler som makthavarna tycks förvänta sig.

Det måste sägas: Bilden av en förskola där små barn kan knyta an till en utbildad pedagog som alltid är där, har tid med dem i en lugn miljö som främjar hälsa och trygghet och där barn med åren också får utvecklas pedagogiskt och har förutsättningar att lära sig språket, är ofta en illusion.

Så vad är då politikernas svar på alla systemfel i förskolan? Jo, ännu mer av samma sak. Under 2023 har en lag trätt i kraft som kräver att alla kommuner bedriver uppsökande verksamhet för att få in de få barn som inte redan går i förskolan. Barn i familjer som valt en annan, för dem mer passande, barnomsorg tvångs­inskrivs i den kommunala förskolan, som måste reservera platser för barn som sannolikt inte dyker upp. 

I en tid av smärtsamma neddragningar i barnomsorgen i kommun efter kommun läggs alltså pengar på att få in ännu fler barn i de redan fulla barngrupperna, som de redan pressade pedagogerna ska ta hand om.

Samtidigt försvårar kommuner aktivt för de få alternativ till förskola som ännu tillåts existera. I Örebro kommun har politikerna beslutat att avveckla fristående pedagogisk omsorg i en åtgärd som kan vara lagvidrig. Och i Uppsala kommun tvingas den som vill bli dagmamma betala drygt 20 000 kronor för att ens kunna bli prövad för att starta sådan verksamhet.

Barnomsorgen måste vara nästa område där Sveriges makthavare vaknar upp och inser att de lever med en falsk verklighetsbild. Och därefter vidtar nödvändiga åtgärder. 

Skapa verklig valfrihet för familjerna, ge förskolorna och pedagogerna rimliga förutsättningar och låt barnomsorgs­alternativen bli fler, inte färre. Allt annat är ett svek mot både barnen och personalen i förskolan.