Medier medskyldiga till Israel­fientliga angrepp

Universitet är tänkt att vara platser för sakliga meningsutbyten och vetenskapliga analyser. Perspektiv ska brytas och argument noggrant granskas. Men läro­säten ska definitivt inte vara arenor för upplopp och förstörelse. 

Den senaste tiden har vi dock sett exempel på detta, i både USA och Sverige – nu senast via vandaliseringen av Mellan­östern­­forskaren Anders Perssons kontor på Linné­universitetet i Växjö. Angreppet är inte bara en skamfläck för universitetet, utan är också en attack på det öppna samhället, vilket bör ge anledning till skarpa reaktioner.

En kollega på universitetet var på plats och tvingades gömma sig när vandalerna skred till verket, och även om ingen kom till fysisk skada är händelsen ytterst allvarlig och illustrerar hur snett både tonläge och handlingar har hamnat i svensk offentlighet. Just när det handlar om Israel blir reaktionerna ofta full­ständigt annorlunda än i andra ärenden, och svensk debatt skulle behöva en ärlig debatt om varför så är fallet.

Flera parter bär ansvar för att Mellan­östern­konflikten har fått en sådan laddning, överträffande alla andra politiska eller militära konflikter. 

I Kongo, Jemen, Ukraina och andra platser finns mängder av krigs­situationer som rimligen skulle kunna ge lika starka reaktioner. Men så sker inte. Svenska medier har ett särskilt stort ansvar i detta. 

Explosiva reaktioner är inte så förvån­ande när medier gång på gång visar bilder och korta klipp utan djupare analys eller bakgrund men med samma återkom­mande dramaturgi, där palestinier alltid blir offer och Israel alltid boven. Det tycks gälla oavsett det verkliga perspektivet på marken, och utan att lyfta den enorma skuldbörda som vilar på Hamas.

När reaktioner får styras mer av känslo­svall än av genomtänkta resonemang kan följderna bli allvarliga. Angreppet på Linné­universitetet skulle också kunna ha drabbat personer, i stället för anslagstavlor. Kultur­revolu­tionens Kina är ett varnande exempel på när en radikalism utan moral­iska gränser helt får ta över. Påhejade av radikala marxister kunde studenterna den gången ta till kraftigt våld och till och med ta livet av sina lärare. 

De påstått ädla ändamålen anses alltför ofta helga medlen, och det håller inte i ett demokratiskt samhälle.

Få saker kan bli så farliga som höga visioner utan moraliska gränser. Både förr och nu uttrycks dessa visioner märkligt ofta i angrepp på just det judiska folket eller den judiska staten. Detta är och förblir antisemitism, och både akademin och det demokratiska samhället bör i ord och gärning ta tydlig ställning och skarpt markera att dessa uttryck aldrig kan accepteras.