Kyrkan är som bäst när enkelhet och äkthet råder

När vi nu som kristna står inför ett helt nytt år med 52 tomma veckoblad att fylla med kommande aktiviteter kan det vara på sin plats att på djupet reflektera över vad vi ska göra, hur vi ska leva, i en tid som denna år 2024?

Sett över tid, och i ett brett perspektiv av olika kristna traditioner, krymper det kristna inflytande årligen i det historiskt kristna landet Sverige. Med få undantag sjunker antalet gudstjänstfirande och döpta, samfundsstatistiken krymper i antalet medlemmar och allt fler bönekapell och missionshus omvandlas till privatbostäder.

Många kristna kyrkor och organisationer gör fantastiska insatser år efter år och är värda all respekt. Vi möts av ständiga vittnesbörd om hur vilsna och sargade människor möter kärlekens kraft till förvandling. Det är alltid lika fantastiskt.

Men sanningen är den att de allra flesta i vårt land aldrig riktigt hittar fram till det där heta mötet med evangeliets kraft; det står för mycket i vägen. Föreningskristendomens aktivism lockar inte redan stressade människor, och när evangeliets utmanande budskap urvattnats till någonting annat slocknar de flestas intresse.

”Prästbabbel”, som Ylva Eggehorn uttrycker det, och mer religiöst föreningsliv är knappast kyrkans hopp för 2024. Vad är vitsen med att möblera om i hytterna på en kyrklig Titanic-färd? ”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat” (Albert Einstein).

Kanske är tiden mogen för ett mer radikalt nytänkande? Nyckelorden är enkelhet, äkthet och närvaro. Om vi som enskilda kristna kunde skala av allt ”icke nödvändigt” och bli mer närvarande i det vardagliga livets ständiga nu når vi längre och orkar mer.

Låt hemmet bli den primära kyrkolokalen, köksbordet botbänken och kaffet med bulle förstadiet till den heliga måltiden. Inte så att vi överger församlingens sammankomster men ”first things first”. Vi går inte till kyrkan – vi är kyrkan. Vardagslivet. Det allmänna prästadömet. Mitt ibland folket.

Släpp medlemmarna fria, det är andlig vår! Templet, sabbaten och högtiderna är till för att forma och frigöra gudsfolket att leva det heliga livet i vardagen. Risken är att vi vänt på ordningen för att hålla all verksamhet i gång.

Den gudomliga Närvaron kan ingen vare sig organisera eller studera sig fram till. Likt vinden, som blåser vart den vill, behöver vi finna vägar till att få den Högstes Ande att vilja blåsa över oss igen.

Var det inte den längtan som drev de första apostlarna till att helt ägna sig åt ”bönens och ordets tjänst” (Apg 6:4)?