Kulturella faktorer bakom sjunkande korruptions­statistik i Sverige

Förra veckan presenterade Transparency International sitt årliga korruptionsindex. Det var ingen rolig läsning för oss svenskar.

Sverige ligger på sjätte plats efter Danmark, Finland, Nya Zeeland, Norge och Singapore. I ett globalt perspektiv är det förstås utmärkt. Det allvarliga är trenden. Sverige har tidigare legat i toppen men tappar nu placering, år efter år.

Korruptionsindexet utgår från en hundragradig skala, där 100 står för ”mycket rent” och 0 för ”mycket korrupt”. Danmark, som är världens minst korrupta land, ligger på 90. Sverige har sedan 2015 gått tillbaka med 7 enheter och ligger nu på 82. Det är näst sämst i Norden, bara Island har sämre siffror.

Korruptionsindexet är ingen tävling, som Melodifestivalen. Det står för något mycket allvarligt med stora konsekvenser för utvecklingen i ett land. När korruption kryper in i ett samhälls­system handlar det inte bara om pengar i form av mutor, utan också om tjänstetillsättningar, antagnings­system, bidrag, upphandlingar, byggnads­lov, turordnings­regler, rätts­systemet, med mera.

Allt fler inser allvaret. Staten har sedan 2021 en nationell handlings­plan mot korruption, med fokus på att stärka motståndskraften hos myndigheter och förvaltning och att förbättra lagar och regelverk. Men grundfrågan adresseras inte: Varför agerar nutidens svenskar annorlunda än tidigare? Varför ökar korruptionen i Sverige?

Det är säkert många faktorer som ligger bakom, men några tydliga mönster syns.

Sverige har gått från att vara ett land starkt präglat av kristen tro till att vara ett av världens mest sekulariserade länder. Den processen får självklart följder.

Sekulariseringen har lett till en långt driven individualism, som sätter det egna jaget i centrum. Individen har tagit Guds plats. Du ska förverkliga dig själv, inte söka Guds vilja med ditt liv. 

Sekulariseringen har också lett till decennier av normkritik, som vill rasera traditionell moraluppfattning och göra upp med tanken på objektiv moral. Borta är tanken på en Gud som ser oss och håller oss ansvariga, även när andra människor inte ser oss. Bortglömda är tio Guds bud som förpliktigande moraliska principer. Bortflugen är den Luther som man tidigare menade satt på vår axel.

Och vem talar i dag om samvetet och tränar det till lyhördhet och känslighet? Alternativet till samvete är antingen kaos eller fler poliser. I Sverige rör vi oss mot kaos, och för att hindra det får vi därför nu strängare lagar och fler poliser – medan det vi egentligen behöver är fler vakna samveten.

Till detta kommer nya företeelser som följer med migrationen. I många länder är det arabiska ordet wasta välkänt. Det står för inflytande och kontakter: Vem känner du? Körkort, antagningar, fortkörnings­böter, köplats, jobb – allt går att fixa med rätt kontakter. 

Wasta ses ofta inte som korruption, utan som något naturligt och självklart. För den som har en position att kunna hjälpa en släkting eller vän kan det snarast uppfattas som moraliskt rätt att hjälpa till. Så finns det inbyggt i kulturen ett värderingssystem som går på tvärs med – och konstant undergräver – den gemensamma lagstiftningen och samhällets olika regelverk.

Och här närmar sig faktiskt den sekulariserade nutidssvenskens moral­uppfattning och de nya svenskarnas wasta varandra.

En nationell handlingsplan mot korruption är utmärkt. Men om vi inte också tar upp frågorna om individen, samvetet och frågan om det objektiv moraliskt goda, så kommer vi inte långt. Då kommer olika former av wasta – sekulariserade eller importerade – att vinna.