Kristenheten är lösningen, KD

Det finns en ambivalens i relationerna mellan Kristdemokraterna och kristenheten. Det parti som ska företräda kristna värden i politiken uppvisar alltför ofta en ovilja att relatera till de väljare som – mer än de flesta – tror på de kristna värdena. Det är ett märkligt faktum. I jakten på de "nya väljarna" är det lätt att glömma de väljare man faktiskt har. Det gäller som väl är inte alltid och inte heller alla företrädare, men det gäller för ofta och från för många.
SVT:s vallokalsundersökning VALU ger intressanta fakta för att förstå konsekvenserna av den ansträngda relationen. I VALU får deltagarna svara på hur ofta de går på gudstjänst i någon kyrka eller i något religiöst samfund. I det för KD så framgångsrika valet till riksdagen 1998, då partiet uppnådde 11,8 procent och blev större än Centern och Folkpartiet tillsammans var de överlägset största parti bland dem som gick till kyrkan minst en gång i månaden. Hela 37 procent av den gruppen röstade kristdemokratiskt. Socialdemokraterna kom på andra plats med sina 21 procent.
Det förvånar knappast någon att Kristdemo-kraterna når ett högre resultat bland kristna väljare än vad de gör i andra grupper. Mer intressant är dock en annan iakttagelse. Den säger att när Kristdemokraterna lyckas bland de kristna väljarna, så får man högre valresultat.
Trenden är nämligen tydlig. Från 1998 till 2010 har Kristdemokraterna gått från 11,8 procent till 5,6 procent. Samtidigt visar VALU att en allt mindre andel av de kyrksamma nu röstar på Kristdemokraterna. Vallokalsundersökningen från det senaste riksdagsvalet visar nämligen att Kristdemokraterna nu attraherade 28 procent.
Slutsatsen borde vara intuitiv, men förstärks av de historiska resultaten från vallokalsundersökningarna. Om KD vill attrahera fler väljare och nå samma, eller större, framgångar som 1998 måste de vinna de mest kyrksamma. När den gruppens frågor hörsammas, kommer de väljare som inte är kyrksamma – men delar värderingbasen – att attraheras också.
Då duger det inte att behandla kristenheten som ett nödvändigt ont. Det går inte att kallt kalkylera med att kristenheten pliktskyldigt röstar på det parti som har ett K i partibeteckningen. Den tiden är förbi och de kristna som överger KD är många. När de lämnar är det fler – icke kyrksamma – som också lämnar.
En uppenbar lösning på Kristdemokraternas vikande opinionssiffror är att börja lyssna på de kristna väljarna. Ett gott tecken är Stefan Attefalls intensifierade kontakter med samfundsledare och andra företrädare för kristenheten. Enskilda representanter för partiet visar också positiva tendenser i det avseendet. Men det räcker inte. Det måste leda till konkret politik och tydliga ställningstaganden.