Kalla universitets­upploppen för vad de är: antisemitism

Skrämmande scener utspelas just nu på amerikanska universitet. Det allra allvarligaste är inte konfrontationerna mellan demon­stranter och polis, utan den moraliska dimensionen: den ursinniga fientligheten mot såväl den judiska staten som det judiska folket.

Den svenska debatten om antisemitism har ofta varit orimligt enögd. Under lång tid diskuterades enbart det högerextrema judehatet. Detta bör självfallet konfronteras kraftigt av övriga samhället, men medan alla tittade åt samma håll växte en liknande inställning fram på andra kanter. 

Och märkligt nog ofta i just det läger som riktat så vass kritik mot intoleransen från höger.

Den högerextrema rörelsen har i dag närmast imploderat, åtminstone i Sverige. Men inom radikal­vänstern och muslimska kretsar har judehatet getts förfärande fritt spelrum. Och märk väl: dessa utfall är inte en följd av det pågående kriget, utan inleddes som jubelrop direkt efter Hamas ohyggliga pogrom den 7 oktober. 

Ändå är det chockerande att höra talkörer på prestige­fyllda universitet av typen: ”Bränn ner Tel Aviv! Hamas, vi älskar er!” Judiska studenter drar sig för att besöka sina lärosäten, där motståndet mot Israel sällan uttrycker några djupare nyanser eller perspektiv än en blind avsky mot ”sionister” och ”ockupation”, men där få tycks villiga att definiera sina begrepp eller ge plats för djupare perspektiv än korta tv-klipp utan kontext.

Även här i Sverige har vi sett obehagliga scener, exempelvis när Ulf Kristersson blev överröstad av aktivister som beslutat sig för att förstöra mötet med lundastudenter. Det är dubbelt genant att 50 forskare tog aktivisterna i försvar, men också uppmuntrande att 50 studenter kontrade med att vägra romantisera förstörandet av offentliga möten.

Det som nu sker kan betraktas som en hård drabbning mellan sanning, perspektiv och moral på den ena sidan, och det eviga upproret på den andra. Dagens studentuppror är en spegelbild av 68-rörelsen: en furiös urladdning av vrede mot allt som represen­terar auktoriteter och bestående ordningar, framför allt om någon koppling kan finnas till Bibelns Gud. 

Sådana situationer löses aldrig genom att försöka blidka demon­stranterna, utan tvärtom genom att med emfas upprätthålla lag och ordning, och uthålligt förmedla den sakliga verklighets­bild som aktivisterna saknar.

Civilbefolkningen i Tyskland led onekligen svårt under slutet av andra världskriget, men det förändrade inte den övergripande situationen, där enda vägen till fred var nazist­regimens kapitulation. Under Israels pågående krig mot Hamas bär media ett stort ansvar genom att vecka efter vecka ha spridit en djupt ensidig bild, där krigets inledning och motiv nästan helt försvunnit. 

Gisslan i Hamas tunnlar har inga ansikten, de som mördades den 7 oktober finns inte längre kvar och kan berätta sin historia. I stället utspelas scener som troligen ligger nära Hamas strategibok: mörda och kidnappa så många judar som möjligt; hoppas på ett hårt gensvar från Israel, och vänta därefter lugnt in att de radikala vänster­grupperna ansluter sig till islamisterna, så att en bred rörelse vänder sig mot den judiska staten och tvingar fram dess utplåning från jordens yta.

Den radikala vänstern som sagt sig vara emot antisemitism och rasism tycks i realiteten ganska ointresserad av att faktiskt skydda judarna. Den marxistiska analysen når aldrig förbi det ständiga vägandet av över- och underordning; judar får bara stöd när de bor i ghetton eller redan är döda. Men när det verkligen gäller, då flyter alla fina ord från Förintelsens minnesdag bort. 

Sällan har devisen ”Aldrig mer” låtit ihåligare.