Judarna behöver församlingens stöd på gator och torg

”Det här var en av de bästa sabbatsdagarna i mitt liv.” Så uttryckte en man från judiska församlingen sitt innerliga tack till de kristna som nyligen samlades på Gustav Adolfs torg i Göteborg för att manifestera mot antisemitism. Med tal och sång och genom att be på knä visade man sitt stöd för judarna och Israels rätt till existens.

Men det var inte lättvindigt. Bland deltagarna medgav en del att de upplevt viss bävan inför samlingen, att den allmänna hotbilden och det judehat som på senare tid skränats på gator och torg fick dem att tänka efter.

Likväl slöt man upp, och för många judar var detta balsam för själen. De fick se kristna visa mod och omsorg i en situation när det är skarpt läge.

Samlingen i Göteborg var den senaste av en handfull i kristen regi på olika orter efter massakern i Israel den 7 oktober. Men bara i enstaka fall har det varit församlingar som tagit initiativen; snarare är det enskilda personer som klivit fram. I Göteborg var det en äldre man som gick ut via Facebook och egna kontakter och drog ihop samlingen. I Jönköping var det en kvinna i Frälsnings­armén som tog initiativet. 

Det är enskilda hjältar som trotsar det hotfulla klimatet och agerar.

Just risknivån är sannolikt också en förklaring till att så många av oss troende och kristna församlingar väljer att lämna walkover. Det är otillfredsställande. Guds ord lovar välsignelse och andligt liv för den som aktivt står upp för hans folk och hans land. 

Frågan är: Har vi råd att vara utan denna andliga källa? En annan fråga: Kan vi se oss i spegeln om vi väljer att tiga när det judiska folket hotas?

I våra avvägningar som församlingar gör vi kanske bedömningen att offentligt engagemang för Israel och det judiska folket inte kan prioriteras framför annan viktig verksamhet. Så kan det förstås vara. Men djupast sett är det nog ändå bristen på övertygelse, på uppenbarelse om vad bibelordet säger om Guds egendomsfolk och en passion för detta som förklarar vår passivitet. 

Backa 70 år i tiden och flertalet av våra förfäder bubblade av engagemang för det judiska folket. Man mindes färskt Förintelsen och inte minst – man såg med egna ögon hur profetiorna bokstavligen gick i uppfyllelse i och med staten Israels bildande 1948. 

Men var finns passionen i dag? Och var finns modet att stå upp för Guds egendoms­folk i en tid när islamister försöker koppla greppet om svenska gator och torg, så till den grad att judar tvekar att röra sig utomhus i svenska städer?

Som kristenhet behöver vi en väckelse i den här frågan, ja, ett paradigmskifte där vi lämnar en avvaktande hållning och sluter upp med helhjärtat stöd för hans folk och för att välsigna Israel. Det menade en av talarna vid manifestationen i Göteborg, Gitten Öholm.

Och hon har rätt. Låt oss tro Gud om ett sådant paradigmskifte. Låt oss be att hans Ande uppenbarar bibelordet så att vi kristna kan få passion för det som passionerar Gud. Dit hör definitivt hans land och hans folk.

Den 27 januari planeras en stor mani­festation mot antisemitism i Stockholm. Tänk om vi kunde få se kristna sluta upp i tusental i ännu en fredlig samling med starkt stöd för judarnas trygghet i Sverige och Israels rätt till existens.

Tänk om vi dessutom kunde få se andra modiga initiativ i samma anda i fler städer. Manifestationer mot antisemitism, där hela församlingar, ja, flera lokala kyrkor tillsammans, kliver ut på stadens torg och säger det självklara: Nej till antisemitism!